måndagen den 28:e augusti 2006

Psalm 139

1 HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den.

7 Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset.

13 Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
14 Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
15 Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.

17 Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.

19 Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga! Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
20 de som talar om dig med svek i sinnet, de som har fört dina städer i fördärv.
21 Skulle jag inte hata dem som hatar dig, HERRE? Skulle jag inte känna leda vid dem som står dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat, mina fiender har de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.
24 Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

söndagen den 27:e augusti 2006

Litet inlägg från Ribbinge

Hej! Nu skriver jag här ifrån Ribbingebäck. Fatta! Jag är på väg att bli NG-teamare! Gud är så god! Jag är så glad och tacksam hela tiden. Jag är på rätt plats. Så gott och säga så. Vi tar det en gång till. Jag är på rätt plats! Och det är så härligt. Tror verkligen att ni ber för mig, för jag känner mig så välsignad. Så tack! Och tack Gud, som är så god! Hoppas att allt står väl till med er också. Ni som är i Uppsala får hålla ställningarna åt mig där hemma. Okey? Litar på det. Nu, sova. Så tills nästa gång, Gud välsigne er. På återseende.

Mycke kärlek, Jo.

lördagen den 26:e augusti 2006

Litet inlägg till bara

Dagens lista...

Dagens extraarbete: Mysiga heminredningsbutiken Fabiola
Dagens rockbalad: To much love will kill you/ Queen
Dagens mest spelade album: Favoriter på svenska/ Shirley Clamp
Dagens lästa bok: Ljussätt din trädgård/Kerstin Engstrand
Dagens sak ni inte visste om mig: Prenumererar på modemagasin för män
Dagens födelsedagsbarn: Samuel Fors (4 år)
Dagens undran: Hur länge den där flugan har levt i ciderflaskan?
Dagens flytt: Jag, till Ribbingebäck
Dagens konstigaste inredningspryl: Dimmfontänen "Ghost"
Dagens finaste inredningspryl: Tavlan "The kiss" av Gustav Klimt
Dagens finaste textrad: "Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag"
Dagens rufsigaste ögonbryn: Det högra
Dagens lunchlåda: Messmörsrulle, nektarin och kaka
Dagens mysigaste: Långsam frukost
Dagens känsla: Ett konstigt pirr i magen
Dagens mobilfoto: Spindelnät med dagg, på väg till jobbet
Dagens missupfattnig: Att min blogg skulle lägga ner (Bara en liten paus)
Dagens godis: Små hårda gammeldags karameller med fruktsmak
Dagens måste handla: Shampo, balsam och handduk
Dagens "kommer-förmodligen-inte-att-hinna": Allt jag skulle behöva typ
Dagens dagdröm: Att bara sitta på en strand i ingenstans, och prata med Jesus
Dagens önskan: Att mitt hår vore långt igen
Dagens tidsfördriv: Läsa och blogga
Dagens goda gärning: Att släppa ut den lilla flugan ur ciderflaskan

Ha en nice dag!/ Johanna

fredagen den 25:e augusti 2006

Sista inlägget, bästa året!

Ja mina kära, underbara, trogna läsare! Vart ska jag börja? Börja nu inte stamma och gråta, för jag ska inte dö! (Och helt sista inlägget tror jag inte att det blir heller.) Det är nämligen så här... Kommer ni ihåg att jag nyss skrev att om den fas som mitt liv kommit in i? Att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, för alla mina vägar hade kommit till ett slut. Och det kändes som om jag klättrat ner för ett rep och nått slutet. Kommer ni också ihåg att jag skrev om en vän, närmre än en broder som också alltid, alltid tar hand om oss? Va bra, då kommer ni att hänga med på resten också.
Det är nämligen så att samma dag som jag skrev det inlägget, eller dagen efter var det, så hände något. Jag hade bett Gud om hjälp, om en lösning. För jag visste att jag skulle göra något det här året! Föst så trodde jag att det var bibelskolan. Och många sa det också till mig. Men ju närmare det kom, ju mer kändes det bara, inte som att det var det jag skulle göra. Det kändes helt enkelt som att det var min lösning, för det såg ju så fint ut på pappret. Men det var inte Guds lösning, och det var ju den jag ville ha.
Men så i alla fall, den dagen. Jag hade haft dansträning, och Hanna som precis börjat i gruppen hade teamat med NG förra året och brukade fortfarande hjälpa till där. Under lektionen ringde hennes telefon (jag drar verkligen hela storyn nu) och det var Milla som vädjade Hanna om hjälp med ett stort arbete dem var tvungna att få klart. Jag hörde att det var angeläget, och frågade om dem behövde extra hjälp. Hon blev jätte glad. Så svettig och dan som jag va, så tog jag mig efter träningen ner till kontoret för att hjälpa till.
Vi jobbade på där, och efter ett tag så kom Jocke också dit. (Han leder NG för dem som inte vet. NG för övrigt är Ny Generation, en kristen skolgrupps organisation.) Efter någon timme så var jag tvungen att åka för min skjuts hem skule gå. Och precis när jag sagt hej då, och är på väg ut så ropar Jocke på mig. "Johanna, du ska inte ta och ge ett år då?" Frågar han, och verkar fullkommligt seriös. Innan jag har hunnit tänka så har jag svarat ja, det kan jag. Det som var, var att det inte kändes konstigt, eller taget ur luften. Det kändes på riktigt. Svårt att förklara, men det är vad jag kan få fram. Eller som Jocke sa, det var substans i det, det var inte bara lösryckt. Men det var plötsligt! Sen var jag tvungen att springa, men jag sa att han behövde ge mig ett dygn att be och tänka över det.
När verkligheten sen började komma till mig, som den har en tendens att göra ibland, så rusade tusen tankar in i mitt huvud samtidigt. Det kändes som om jag fick härdsmälta! Men flera underbara klippor hjälpte mig då genast att be över det. Min familj, Soheila, Annika, ja massa andra underbara människor. Och vet ni? Trots att det inte "såg så bra ut på papper". Inte bra ut alls faktiskt, så kändes det så rätt! Eller en visshet är bättre än kändes, för jag visste att det var rätt. Så gott å känna så. Speciellt när man kännt sig som Johanna-virrpanna innan. Och idag så blev det mesta klart. Jag skall till Umeå, och ta Norrland för Jesus! Wohooo! Halleluja! Det blir så kanon toppen så ni anar inte! Även om jag inser att det inte kommer att bli någon dans på rosor, för många saker är jag, men inte naiv! (Ja inte för det mesta i alla fall.)
Men nu skall jag skriva en sak. Och ni skall veta, att det här skulle jag aldrig, och då menar jag ALDRIG någonsin göra, om jag inte kände att det var den Helige Ande som manade mig till det. Usch, det här är jobbigt. Men, det är nämligen så att, för att vara ute på team så här, så gör det något som faktiskt det mesta gör. Det kostar pengar. Och Ny Generation känner till min situation. Att detta kom mycket plötsligt. Men som alla andra som är med på det här, så vill jag, och tänker betala. Min underbara älskade syster, sa det första hon gjorde, att då ville hon vara med och sponsra mig med 100 kronor i månaden. Och det är underbart! Men tyvärr så kommer det att gå åt, lite mer än så. Så, tillslut. Det jag faktiskt tänker göra, återigen bara för att jag känner att detta absolut inte är mitt eget påhitt, är att sätta ut mitt kontonummer här. Så att de som känner i sitt hjärta att dem vill vara med och stödja mig i detta, skall ha en möjlighet att också göra det på ett väldigt praktiskt plan. Puh, då var det sagt.
Sen så hoppas jag såklart att jag skall få tid över för att också hålla er uppdaterade om hur Guds Ord förvandlar Norrland! Själv så har jag aldrig varit längre norrut än Gnarp, om ni nu vet vart det ligger? Inte speciellt långt norr ut i all fall. Så detta skall sannerligen bli en upplevelse, och snacka om att beträda ny mark. Men nu har jag en hel del packa att göra, för jag skall kasta mig in i den redan pågående team utbildningen redan imorgon. Direkt efter att jag har jobbat min sista dag där jag vet att jag får jobba med lön. Så allt faller sig ganska passande. God is truely good!!! Men som sagt, massa att göra nu! Så utöver det jag tidigare nämnde, håll mig gärna i era böner. För glöm inte, mycket mäktig och verksam, är en rättfärdig människas bön! Jakob 5:16

Mycke kärlek, i Kristus/ Johanna

Konto: Handelsbanken, clearingnr. 6514 kontonr. 192 796 488 (Nämn gärna vem som ger gåvan så jag vet vem jag kan tacka!)

torsdagen den 24:e augusti 2006

Swedish for beginners

Hi all non-Swedish readers! Here´s something to get you started. Enjoy, or [mycet nuje]!

Kärlekslykta

Ja, vad är en kärlekslykta? Jo, det är något så enkelt som en lykta, given i kärlek. Solklart? Om inte, låt mig förklara. Jag blev bara berörd av en fin gest. Det var en kväll när jag var förbi hemma hos mina föräldrar (ja, jag gick alla dem 98 metrarna hem.) Och mamma tog fram en påse i hallen och drog upp ett litet paket av silkespapper. Jag vet inte om hon tänkte på det, men när hon virade upp det och visade mig innehållet så log hon så gulligt. Ur pappret kom en liten lykta i glasmosaik fram. Och jag kände genast igen den. Jag hade sett den senast på min farbror i Stockholms vardagsrums bord. Vi hade varit hemma hos honom i hans nya (SuperTokJätteFräscha) lägenhet på Östermalm och ätit, efter Mamma Mia.
Till saken hör i alla fall att han hade det som sagt, väldigt fräscht. Och vi diskuterade inredning, och hur man kan blanda till exempel IKEA med dyrare designer saker bland annat. Mamma frågade specielt om en lykta som stod på hans vardagsrumsbord, och han berättade att den var från Indiska. Det var nu denna lykta som hon stolt drog fram ur papperspaketet i våran hall. "Vem har du fått den från?" Frågade jag. Hon svarade med samma gulliga leende att hon hade fått den ifrån pappa. Och var inte det toksött så säg. Han hade uppmärksammat att hon gillade den, och sen gjort slag i saken och köpt den åt henne. En eloge till honom!
Det fick mig att minnas en berättelse som Joakim berättade för oss på bibelskolan förra året. Hans fru skulle fylla år, tror jag det var. Något skulle i alla fall firas. Och då visste han att hennes favorit blommor var vita liljor. Vita liljor måste oftast specialbeställas då dem ofta inte finns inne i affärerna. Så det gjorde han. Men det var inte själva grejen. För dem var vid tillfället relativt nygifta, och hade inte så mycke saker än. Så när dagen kom, och han skulle sätta liljorna i en vas, så hade dem bara en svart. Det var inte så passande, tänkte han. Och här däremot var själva grejen. Han tänkte! Och okey, nu menar jag inte att killar inte skulle tänka eller så, men om vi skall vara helt ärliga så brukar dem inte alltid tänka det där lilla extra, det estetiska lilla extra som tjejer har en tendens att göra. Eller så gör dem det, men bryr sig inte? Hur som helst, han brydde sig, och sätter sig och åker och köper ett vitt sidenband och lindar in vasen i.
När sedan hans fru Maria får blommorna så är det bara det vita sidenbandet som hon ser. Hon blev helt förundrad. Och när helst hon sedan berättade om det för någon, så nämde hon alltid den i vitt sidenband inlindade vasen. Varför sådant betyder så mycke? Det visar på ansträngning. Ansträngning för att uttrycka något, och i dessa två fall, kärlek. Det visar att man bryr sig, och lägger märke. Och det är väl det som alla människor innerst inne vill ha. Dem vill att någon skall se dem. Märka dem. Se deras önskningar och behov, och veta, att dem inte är bara en av sex miljarder människor på jorden. Dem är sedda, alltså finns dem. Någon ser dem. Och skulle dem inte finnas imorgon så skulle någon sakna dem. Det är väl det som är det fina med kärlek. Att ses, och att bli sedd.

Love jo.

Bilder från en regig dag



onsdagen den 23:e augusti 2006

23/8-06

Idag är det onsdag... Onsdag. (Jag måste bara smaka lite på det, ooonsdag...) Och vad skall jag göra idag? Jag har kommit till en så konstig fas av mitt liv där massa ändar möts. Det känns lite som att klättra ner för ett rep i en mörk brunn, utan att se botten. Och så plötsligt så känner du med fötterna att repet tar slut, men du kan fortfarande inte känna botten. Det som är då, är att du bara orkar hålla dig fast i repet så länge dina krafter tillåter dig. Sen måste du släppa, och sätta ditt hopp till att den som mätte upp repet åt dig att klättra ner för, gav dig rätt längd på repet. Frågan är då bara vems rep du klättrar ner för? Är det någon du kan lita på, eller en främlings?
I mitt fall är det någon som jag litar på med hela mitt liv. Och jag vet att vilken sväng mitt liv än tar idag, eller imorgon, så är han med. Ordspråksboken 18:24 säger: Vänner kan slita varandra i stycken, men det finns en vän som är mer hängiven än en bror. Och det är honom som jag sätter mitt hopp till. Och för dem som inte vet det, så är den vännens namn Jesus. Han är Guds enfödde son. Han är den renaste, ärligaste kärlek du någonsin kan finna. Och, han älskar dig.
Det är lätt att i det här livet bara springa på. Stressa på. Och kämpa efter och för saker som om vi tänker efter, egentligen inte har något större värde överhuvudtaget. Och ja, det går att leva utan Jesus. Men, en sak som allt för många missar är, att det går inte att dö utan honom som din frälsare. Det mest riskabla är att skjuta döden på morgondagen, för då kan det vara försent. Det är ett allvar som vi måste engagera oss i, tiotusen gånger mer än valfrågor! "Men vem vill oroa sig för döden idag?" "Idag vill jag leva!" Ja, just det. Men när vi väl har sökt frid med Gud, det är först då som vi kan börja leva. Det är då, som vi inte behöver oroa oss för morgondagen längre. Det är då vi inser att vi inte levde innan. För det är när vi tror att vi lever, och skjuter tankarna om livet efter detta och döden ifrån oss, som vi är bundna av ovisshet och rädsla.
Men när vi tror på det som vi kanske inte fullt ut kan förstå, att Jesus har tagit vårt straff, för våra onda gärningar, i vårt ställe, som vi verkligen blir fria. Och egentligen, vad är människor så rädda för? Att ge sitt liv och leva för något som i slutändan kanske ändå inte var sant. Okey, men är det då inte bättre att ha levt sitt liv för något, än för inget? För allt som du egentligen förlorar och måste ge upp, är ändå det sämsta med dig. Dina laster, dina skulder och dina synder. Anledningen till att det känns, och känns jobbigt, är bara för att vi faktiskt tycker om vissa av våra mörka sidor. Men dem bedrar oss, och vi vet det. Och leder ingen annan stans än rakt i fördärv och elände med oss. Och slutligen även i döden.
Så ge ditt liv till någon som leder dig till livet istället! Och som faktiskt gav sitt liv, för att vinna ditt. Ge dig själv chansen att upptäcka hans kärlek, vännen, som är mer hängiven än en broder. För han står där med utsträckta armar, utan att hålla någonting emot dig. Kom till honom som du är, så kommer du aldrig att bli den samme igen!

Har du några frågor om detta, eller bara vill skriva en rad så är min mailadress: lijoan.blogspot@hotmail.com

Love, jo.

söndagen den 20:e augusti 2006

I flyttartagen

Japp, i flyttartagen är jag i denna sena timme. Mitt i faktiskt. Men jag skall inte flytta så långt denna gång, kanske omkring hundra meter? Jag skall flytta "hemifrån" igen, efter att ha bott hemma under sommaren. Det är två år sen nu som jag flyttade hemifrån, och jag har redan hunnit med tre adresser, fyra, om man räknar med att jag bott här nu några månader. Detta blir alltså min femte adress på mindre än två år. Kan ni förstå att nästa gång jag flyttar (för detta boende är också relativt tillfälligt) så vill jag flytta för att stanna där ett tag. Svensk adressändring har hunnit bli mina tajtaste polare vid det här laget, och det är inte något positivt. Jag vill ha ett hem! Ett eget hem! Något som jag tror alla behöver. En plats där man känner sig hemma. En plats att kalla "Mitt hem". Men det kommer. Och så länge så håller jag ut. Lever på hoppet.
Men detta känns bra alltså, så missförstå mig inte. Och jag har en förmåga att anpassa mig till situationer så jag är övertygad om att detta blir jätte bra. Men ni kanske förstår vad jag menar ändå? Man blir trött av att flytta runt. Men en sak det är bra för, man lär sig vad man äger. Och, man har många tillfällen att sortera igenom sina saker och rensa ut onödigt tjafs. En mindre lyckad sak är däremot att man kan bli lite utspridd. Vart har jag nu min säng igen? Eller, hmm, har inte jag en sån tröja på någons vind någonstans? Ni fattar grejjen.
Men nu skall jag i alla fall flytta. Och en sak jag skulle vilja frambringa här bara innan jag avslutar för att flytta klart är: En enorm eloge till min lillasyster Jouline som har delat sitt lilla rum med mig denna sommar. Puss på dig! Du är underbar! Och även om vi har rykt ihop några gånger, vilket är näst intill omöjligt när man bor typ på varandra, så har du visat prov på enormt tålamod och överseende. Så tack! Tack för att du har upplåtit en plats i ditt lilla rum till mig. Love you! Och nu, let's get down to business. Jag har en flytt att flytta klart.

På återseende/ Super Johanna

Figge humlas begravning

Storasyster och storkusinen, dvs jag, kom på den fenomenala idén idag att ha en humlebegravning. Jag vet, fråga inte...

Den söta stackars lilla humlans sista viloplats. Och humlan skulle absolut heta Figge, och ha en näve bär med sig utifall att han skulle vakna och vara vrålhungrig.

Här är då själva begravningsceremonin, och vissa av deltagarna var nästan rörda till tårar medans vi sjöng "hymnen" Lilla humla akta dig, annars tar döden dig. (Försent, reds anm.)

För att vara en humla så måste jag säga att Figge fick ett mycket värdigt slut.

Figge humla, rest in peace. Vi kommer för alltid att minnas dig, ja i alla fall typ ett tag. Fast däremot så kommer jag nog att minnas min lilla kusin Elviras sista kommentar, när vi var på väg tillbaka mot huset. "Johanna, vet du? Det känns nästan som om jag saknar honom..."

lördagen den 19:e augusti 2006

Dikter

Ah! je vous aime! Je vous aime!
Vous entendez?
Je suis fou de vous.
Je suis fou...
Je dis des mots, toujours les mémes...
Mais je vous aime!
Je vous aime!...
Je vous aime, comprenez-vous?

Paul Geraldy

Jag tycker bara den här är så härlig. Så rak, så ärlig. Okey det var inte början på en egen dikt, råkade bara rimma lite. Men jag skriver faktiskt lite. Bara enkla texter. Eller dikter, men dikter låter så fint. Jag är nog lite för blygsam för att kalla dem för det. Men vem vet, en dag kanske jag tar mod till mig och skriver ut någon här. Ja, om jag kan lyckas att göra klart dem också förstås. Jag börjar lätt ganska passionerat och inspirerat att skriva när orden kommer, men sen? Det känns bara som att man förstör dem när man försöker för hårt. Det blir liksom krystat. Men kanske jag har för höga krav på dem. Jag har ganska höga krav på mycket. Eller så är jag lat och orkar inte driva på när glöden avtar.
Men nej, så är det nog inte. Snarare så är det nog så att jag jobbar på dem så hårt att jag nästan jobbar sönder dem för att dem skall bli "så bra". Bara för det kanske jag ska skriva ut en här? En inte på något sätt perfekt, och till och med oklar liten text. Eller? Nej, jag vet faktiskt inte om jag vågar. Men okey. Jag skriver ut slutet på en, bara på en, och bara för er. Så här kommer den, men det är bara slutet, och den är inte slipad på och så. (Ursäkter, ursäkter.) Men här kommer den i alla fall.

...jag vet att det inte är vad jag sa.
Men du hade rätt,
vänner kommer vi alltid att va.
Oavsett.
Vänner i den tid som var.
Och det kan inget ändra på.
Vi kommer alltid att ha varit vi två.

Vi två som kunde tjafsa om allt,
bråka med varandra och retas.
Vi två som aldrig hade fel.
För vi båda visste ju redan,
allt som kunde vetas.

Men som ändå tyckte
så gräsligt mycke om varandra.
Och jag vet, att båda av oss
faktiskt älskade den andra.

Men ändå så tror jag nog
att allt var bäst som det var.
För trots allt så minns jag nu
den tiden som underbar.

Så därför kan det ansikte nu le,
där tårar förut rann.
Av tacksamheten jag känner
för att vi två en gång fann varann.

Och vänner.
Ja det kommer vi ju alltid att va
Om än bara vänner, i den tid som var
För det kan ingen ändra på
Vi kommer alltid att ha varit vi två.

Och så, vart än skilda vägar bär.
Så vet, om än bara detta.
Du kommer alltid, att va mig kär

jo.

Dans, dans, dans

En heldag av dansträning ligger nu framför mig. Svett, kordination och övning, övning och åter övning. Det skall bli jätte kul! Jag älskar verkligen att dansa. Folk får faktiskt tycka vad dem vill, jag tycker att det är jätte kul! Många extra träningar nu inför kulturnatten som kommer här i början av september. Men nu så är det bara att slänga sig på cykeln och trampa iväg. Det får bli min uppvärmning idag, jag skippa faktiskt pilatesen imorse, jag kommer garanterat att ta igen det under dagen.
Och en annan sak. Jag är så lycklig. (Okey, lycklig var kanske en överdrift, låt säga glad.) Jag har lyckats lokalisera min svarta korta trench som försvann under årets Europakonferens. Wihii! Trodde inte att jag skulle se den igen om jag ska va ärlig, och det ska man. Men nu finns den i alla fall i tryggt förvar hos Lisa på IKEA. Hämtar den idag. Men nog om det. Nu, till oändligheten och vidare!

Love, you, jo.

fredagen den 18:e augusti 2006

Psalm 83

Sedan kriget mellan Israel och Libanon bröt ut började religiösa judar att recitera Psalm 83. En rabbin som intervjuades i ett israeliskt nyhetsprogram i TV uppmanade tittarna att läsa och be Psalm 83 i Psaltaren.
Chefsrabbinatets råd i Jerusalem påbjöd att Psalm 83 skulle läsas samtidigt varje kväll klockan 18.00 (israelisk tid) i judiska församlingar över hela världen. Psalm 83 kallar på gudomlig hjälp att bekämpa ett försök att radera ut Israel från kartan.
Nu har arkeologer rapporterat om ett unikt fynd upptäckt av en antik utgåva av bibelboken Psaltaren. Den hittades av en byggnadsarbetare som grävde i en mosse på Irland för ca tre veckor sedan. Boken som varit gömd i leran under århundraden beräknas vara mellan 800 och 1000 år gammal. En expert på Trinity College säger att det var den första upptäckten av ett irlänskt dokument från tidig medeltid på 200 år.
När boken grävdes fram var den uppslagen på Psalm 83. Alla andra sidor var igenklistrade.

jo.

(Fakta från CNN.com, för hela artikeln klicka på denna link.)

onsdagen den 16:e augusti 2006

Mmmm... Marabou!

Tydligen en klassiker, men för mig missad chokladsort: Dark rasberry. Helt jätte god! Perfekt för mig som gillar mörk choklad. För mörk choklad kan ju i sig bli lite för mycke att äta en hel kaka av, men med hallonsmak så går det lätt. Nästan lite för lätt faktiskt. Men tur då att mörk choklad inte är nära på så onyttigt som ljus. Den är ju till och med nästan nyttig va? Jo, vi säger så, den är nog nyttig! I alla fall för själen. Särskilt tillsammans med en kopp te och nya ELLE tidningen, garanterat nyttigt för själen!
Sen lite pilates från den halvfungerande pilates DVD:n som jag så gärna velat ha, och nu har i ett i alla fall till hälften fungerande exemplar. Nyttigt för kroppen vill jag lova! Även om jag gärna skulle vilja ha dem sista övningarna med.
Och så en andaktsstund, tidigt på morgonen, ensam i köket med tända ljus. Gott för både ande och själ. Jag älskar att sitta där, speciellt när det regnar ute med värmeljusen brinnande och alla andra hemma sovandes. Och något konstigt har hänt med mig. Jag vaknar alltid tidigt, ja tidigast av syskonen hemma. Mamma och pappa brukar vanligtvis vakna lite före mig, eller samtidigt med mig och sen åka till jobbet. Och så har jag den där ljuvliga stunden innan dem andra vaknar, alldeles för mig själv. Lagom för frukost, andakt och pilates.
Men nu befinner jag mig däremot i ingemanslandet däremellan, mellan morgonstund och göra-sig-i-ordning-för-att-möta-dagen-stund. Den tiden kan tyvärr däremot bli lite lång för mig ibland, men låt oss säga så här, jag jobbar på det. Där brukar jag nämligen kunna hamna framför nyhetsmorgon, och kanske eventuellt nån lite för lång stund inne på badrummet, kanske. Men som sagt, ja jobbar på det. Min bror däremot är fenomenal på denna part. Visserligen är han kille och behöver inte så mycke tid för smink, hår och finlir, men ändå, han är grym! Två sekunder efter att man har väckt honom så står han och tar på sig skorna i hallen och har klätt sig, fixat frillan, ätit frukost, borstat tänderna, ja rubbet. Jag fattar inte hur han gör! Det hamnar right up there med: Hur dinosaurierna dog ut? Varför vi har Déjà Vu? Och vart strumpor som försvinner i tvätten tar vägen? Mänsklighetens mysterium...
Men nu skall jag i alla fall ta mig ur denna twilight zone, och göra mig i ordning för att möta en ny dag. Tack för mig.

Johanna

måndagen den 14:e augusti 2006

lördagen den 12:e augusti 2006

Vilken kändis klär du dig som?

Okey, märks det att jag har lite att göra på jobbet eller? Hur som hels så är jag en sucker för sånna här små test även om resultatet av denna var, nja, okey.

Your Celebrity Style Twin is Kirsten Dunst

More hippie chic than hippie chick.

En dag på Draget

Ja vad är väl en dag någon annanstans? Säkert dötrist, och urtråkig, och... och... Alldeles, alldeles underbar! Ja här sitter jag och fryser i denna överairconditionerade byggnad. Och seriöst, jag fryser! Mina händer börjar få dålig cirkulation och min näsa är på vippen till att börja rinna. Vart är facket när man behöver dem måntro? Inte för att jag är medlem i nåt eller så, men ändå. Överväger nu att gå och hämta min svarta sjal och linda in mig i, men det ser kanske lite skummt ut? Annars så får jag väl förbereda en skylt att sätta upp på disken om någon kommer in och undrar vart personalen tog vägen. "Tyvärr så kan vi inte hjälpa er just nu, personalen har frysit ihjäl." Överväger att sätta upp den ändå som ett rop på hjälp. Och ironsikt nog så börjar nu Tomas Ledin sjunga ut ur radion: "Det blev en dag på stranden." Som om han just läst min titel på detta inlägg. Fy va elak han är den där Tomas. Han tycker väl att jag ska "Gilla läget" också förstås.
Men det gör jag faktiskt. Jag menar, jag har ju inget att gnälla över, jag har ju ett jobb. Jag har ju tre jobb gripande. Så mig går det ingen nöd på. Vad det beträffar jobb alltså. Och annars med, jag klarar mig alltid. Or else, fake it 'til you make it som det heter. Så det är väl jag och Linda Bengtzing, "Vi ljuger så bra." (Spelas just nu på radion.) Ja förutom att jag inte ljuger, jag bara ser vad som kommer att komma och lever på det hoppet. Och det gäller nog inte bara för jobbet, det gäller nog för det mesta just nu. Boende, sysselsättning, relationer och ja som sagt, det mesta.
Nu har Tomas Ledin slutat sjunga, och Linda Bengtzing har tystnat. Och tro nu inte för allt i världen att jag lever mitt liv efter någon poplåt. Dem råkade bara spelas i en komiskt exakt ordning på radion idag medans jag skrev detta inlägg. Så i radiopoppens tema så avslutar jag nu med några textrader ur den låt som spelas för tillfället. Over and out.

May you find that love that won’t leave you
May you find it by the end of the day
You won’t be lost, hurt, tired and lonely
Something beautiful will come your way

jo.

Grattis internet!

Ja grattis internet, som fyller 15 år i år! Tänk vad bra du kan vara att ha och så mycket man kan göra på internet. Det gör våran värld så mycket mindre. Det är nästan till och med som en liten egen värld i världen. Du kan shoppa, "träffa" vänner, läsa böcker och tidningar, se på TV, lyssna på musik, gå i skolan, arbeta, boka resor, "gå" på husvisningar, och mycke mer än vad jag kan komma på kan du göra så gott som vart du vill i världen. Så grattis internet, allt elände som också följer med till trots, så är du en väldigt bra grej!

jo.

torsdagen den 10:e augusti 2006

El Stockholmo igen

Ja, så bär det återigen av mot vårt fagra lands huvudstad. Och återigen för ett muskikaliskt evenemang, denna gång dock inte i form av en konsert, utan något så musikaliskt som en musikal. Mamma Mia! säger jag bara. Ska bli kul. Va lite mer än ett år sen ja såg den sist, så de blir kanon. Men hjälp! Måste verkligen jallah nu! Ska hinna lägga upp ett par byxor åt pappa också, eller först cykla å köpa tråd så att jag kan lägga upp byxor åt pappa. Den tog ju slut igår kväll (natt) och dem har jag lovat att fixa! Sen hem göra mig i ordning, och hinna med tåget klockan två. Och hur i all världen skall jag hinna det hade jag tänkt!? Såg just att klockan är tjugo i tolv! Men det löser sig säkert, säger vi (i sann tidsoptimistisk anda). För sen skall jag möta min vän i El Stockholmo klockan 15 för lite sushi, en promenad och sen i kväll vid 18, Mamma Mia på Cirkus. Wihii! Det här klarar ja. Och det ska bli jätte kul som sagt. Måste bara få ändan ur vagnen nu och sätta lite fart. Med andra ord, inge mera blogga! Så, jallah bye och puss.

jo.

onsdagen den 9:e augusti 2006

Denna dagen, ett liv

Ja så sitter man här igen, framför datorn med för tillfället inte mycke bättre för mig. Jag skulle ha jobbat idag, så jag åkte in till jobbet vid åtta snåret, men på grund av vårt avslut som Teliaåterförsäljare så fanns det just inget speciellt att göra. Lite utbildning på morgonen för det nya vi ska börja med. Men inge mer. Inte ens betald utbildning. Värdelöst.
Så istället så knatade jag bort till mor och far på deras jobb, på Andrés Måleri. Och där sitter jag nu. Har läst lite i Johnny Cash boken och lånat nån säng som dem hade här att vila på. Det var tokskönt. Jag slockna direkt och sov typ 20 minuter eller nåt. Sen vakna jag, och nu är alla på lunch, men jag var inte hungrig så jag satte mig här istället.
Ska nog försöka ta mig hem å packa. Jag ska ju flytta. Eller städa ur rummet som ja ska bo i kanske? Ja, så att jag kan flytta in. Men just nu orkar jag inte tänka på det. Har haft lite lågt om energi dem typ två senaste dagarna. Kan ju i och för sig ha å göra med att jag sovit någonstans runt 6 timmar sammanlagt sen i måndags. Minus dem 20 minuter som jag lyckades få till nu det vill säga.
Men annars då? Såg en film igår. Den ligger här brevid mig nu faktiskt. Tänkte ta en promenad bort till Liljehallen innan jag tar mig hemmåt och lämna igen den. "If Only" heter den, och var faktiskt ganska bra. Den hade några vettiga poänger och stundtals så trodde jag att den till och med skulle klara att ta sig upp på "topp-fem". Men så blev inte riktigt fallet. Men bra var den i alla fall. Som sagt, den hade några bra poänger. Sen så hörde jag en låt också som fastnade på min lilla hjärna. Dumma låt. Jag kommer inte ens ihåg vad den heter, den hade ett så långt namn. Håkan-kråkan va de som sjöng den i alla fall. Men är trött på att ha den på mitt huvud nu, så bort med dig.
Något mer? Nej, jag tror inte det. Det blev ett litet "dagboksinlägg" idag bara. Typ: "Kära dagbok, idag har jag...blaa, blabla, bla, blaa..." Jag skriver så vitt och brett om allt möjligt så jag borde dela in min blogg i kategorier. Typ, "Tankar" "Israel" och "Kläder" eller nåt sånt? Har sett att en del riktigt seriösa har det. Och då är ju frågan: Är jag riktigt seriös? Nja, kanske inte. Men ska man göra nåt så kan man väl lika gärna göra det bra. Tycker jag. Så vi får se, får jag en åtta dagars vecka någon gång så kanske jag ger det lite tid. Men nu, ciao. Så hörs vi när jag har nåt vettigt att säga.

Love, jo.

tisdagen den 8:e augusti 2006

Carola! (1)


Samuel Ljungblad värmde upp publiken och sen så fick Uno Svenningson agera förband. Han va toppen!

Otroligt vacker vy ut över Stockholm medans "Under ytan" "Vågorna gungar mig" och andra sköna sommarlåtar strömmade ut från högtalarna.

Sedan, bara spännd förväntan.

Tillslut så studsade Carola ut på scenen, och gav järnet som aldrig förr!

Genom eld säger jag bara.

Carola! (2)

Det var drag i Carola och hennes citrongula dansare.

Och återigen flög det blommor ut i publiken.

Hennes musiker öste på rätt bra dem med.

Carola simmade ut i publikhavet till dem små barnens (allas) förtjusning.

Det var högklassig show precis hela tiden.

Carola! (3)

Även sonen Amadeus har dolda talanger. Här sjunger han "Fångad av en stormvind" tillsammans med mamma.

En för Carola numera klassisk stagedive. (Schysst bild va, red. anm.)

Publik kontakt.

Ja Carola, en evighet! (Jouline tog denna bilden, stolt storasyster.)

Och hon ger allt, hela vägen in i mål.

måndagen den 7:e augusti 2006

Spontant

...så blev det en tur till Stockholm ikväll. En gamal kompis ringde och undrade om jag hade några planer för kvällen, när så inte var fallet så erbjöd han mig att komma till Sthlm och gå med på en Carolakonsert. Kul! Kul med oväntade överaskningar. Så nu, what to wear? Och måste pudra näsan efter denna "slappa-hemma-och-solar-sista-semester-dagen" Men det löser sig alltid. Så nu jallah jallah och ciao, så hörs vi mer sen!

Love, jo.

Ställningstaganden

Innan jag lägger mig för att somnar ikväll så måste jag bara få detta av mitt hjärta. Jag var på väg att gå och lägga mig när jag passerade Tv:n i vardagsrummet. Nyheterna på TV4 var på och jag satte mig ner för att se om något nytt rapporterades om Kriget mellan Israel och Libanon (Nyheterna titelerar: Kriget i Libanon.) Men först var det ett inslag om Persson, som höll något "röst-värvar-tal" någonstans i Sverige. Och ursäkta, men den mannen. Jag vet inte vad jag skall säga, men han får mig nästan att må illa. Det må vara hans feta smörtal, eller hans inställsamma falskhet, välj själv. Förmodligen båda. Men han gick på om att Sverige, så fort det har slutat bombats i Libanon skall sända humanitärhjälp. Humanitärhjälp. UD kunde väl ha börjat med att se till att evakueringen av svenskar i Libanon fungerade. Det hade varit humanitärt. Sen så kunde jag gott fortsätta här med komentarer på att detta var Perssons uttalande, den svenska stadschefens uttalande, om vår ställning till kriget. Men jag skall försöka komma till det viktiga istället. Bara en sak till om detta: Pensionera Persson nu!
Men sen kom själva "inslaget". Och om någon inte visste det, så rapporterar inte TV4's nyheter speciellt objektivt i detta hänseende, snarare tvärtom. Och förstå mig inte fel här, för krig är någonting fruktansvärt för alla inblandade, oavsett vilken sida man står på. Men lika fel och hemskt som själva kriget är, lika fel är en enkelsidig rapportering. Speciellt när denna rapportering är den enda fakta om situationen som majoriteten av deras tittare tillhandahåller. För hur många av dem som ser på en nyhetssändning börjar väl efter ett inslag som detta att själva söka reda på information, för att få en mer objektiv bild av vad som verkligen händer? Inte många. Men vill man veta något om sitationen på den Israeliska sidan av kriget, är det precis vad man måste göra. För på Tv4 rapporterar man knappt till ingenting om den. Men för dem av er som läser detta och själva är intresserade av att bättre förstå helhetsbilden av situationen, så finns i alla fall "Jerusalem Post" länkad längst ner på denna sida, under övrigt.
För snälla svälj inte allt media projecerar, även om det dem säger i sig är sant, så är det enbart ena sidan av sanningen. Och enkelsidig rapportering är lika fel som felaktig rapportering eftersom det ger en skev bild av verkligheten. Och i det här fallet, att endast en sida skulle lida svåra förluster, när så inte är fallet. Denna typ av rapportering hjälper till att styra folks kännslor och forma en massuppfattning byggd enbart på bristande kunskap. En massuppfattning som i Sverige innebär att späda på en redan pyrande antisemitism. En antisemitism som är verklig, verkligare än vad vi tror.
Ett litet exempel på detta upplevde jag själv för bara någon vecka sedan när jag var i Göteborg. Jag och en vän gick på Avenyn förbi en "pro-Palestinsk" manifest som hölls av en grupp svenska män. Problemet var bara att den inte var så mycket"pro-Palestinsk" som den var "anti-Israelisk". Hela talet gick ut på att anklaga Israel och det judiska folket. Och när jag stog där och lyssnade så kunde jag känna hatet, som en påtaglig verklig kraft, fylla hela platsen. Där var ingen kärlek mot det palestinska folket, bara hat mot det judiska. Och en tanke slog mig. Hur skulle jag känna mig om jag var en judinna och stog där och hörde detta öppet talas ut mot mig och mot mitt folk och land på Sveriges gator?
En känsla av fruktan fyllde mig och jag kännde hur jag blev alldeles kall på insidan. Rädd och kall. Rädd för mitt liv och min trygghet. Och när jag förstod detta blev jag så arg. Jag ville göra något. Jag ville springa fram och knocka omkull mannen som stod med mikrofonen, och oemotsagd stod och spydde galla över Israel. Tårarna brännde i ögonen på mig, och det enda jag kom på att göra var att plocka upp en penna som jag hittat på gatan och rita en stor davidsstjärna på min hand. Min vän bad mig rita en på henne med, och jag målade en på hennes arm. När vi sedan stod där kunde man känna hur blickarna brännde. Folk frågade mig om jag var jude. Och detta är på allvar. Det är allvarligt. Och vi gjorde det inte på skoj heller. Faktum är att något som detta kan få allvarliga, farliga, konsekvenser i Sverige idag. Och det var just det jag ville komma till. Sverige har snart fullt ut gått från att ha varit ett Israelvänligt land, till raka motsatsen.
Det är därför som jag bara vill lägga extra vikt vid en sak innan jag avslutar idag. Stå upp för Israel. Be för Israel. Tiderna kommer att bli kargare, men snälla, ge inte efter! Världen har redan gett efter för antisemitism en gång, med katastrofala följder. Antisemitism kommer smygande. Den binder och lamslår med rädsla, rädsla som vi inte får ge efter för! Och jag insåg där i Göteborg att jag kanske även måste vara beredd att gå så långt som att lida för min övertygelse. Och är jag då beredd till det? Jag hoppas det. Jag tror det. Och jag vet, att en gång för ungefär två tusen år sedan så var det i alla fall en jude som var beredd att inte undgå lidande, ända till döden för min skull.

Önska Jerusalem frid! Må det gå dem väl som älskar dig.
Må frid råda inom dina murar, välgång i dina palats.
För dina bröders och vänners skull vill jag önska dig frid.
För HERRENS, vår Guds, hus skull vill jag söka ditt goda.
Psalm 122:6-9

I kärlek, johanna.

söndagen den 6:e augusti 2006

Sista ordet

Ja, sista ordet om dagen på stranden det vill säga. Det var en "väldigt mycke bild på mig" bild i det inlägget, och det är väl okey. Bloggen handlar väl ändå till viss del om mig? Så den får va kvar. Men känndes ändå konstigt med en ensam bild på mig. Så för att väga upp det så får ni här en bild till, på min kusin istället. Och hon är mycke sötare. Så, slut tjötat för idag (gott och väl!)

muchos amore. jo.

SakerJagEgentligenBordeStyraUppNu

Och som jag tyvärr skjuter lite på hela tiden...

  • Mitt boende
  • Några ansökningar
  • Mitt (gripande) körkort
  • Mitt sparande (eller snarare brist på sådant)
  • Och hämta mina cyklar på förra adressen

Säkert så är det fler saker med, men nu har jag några svart på vitt, så kanske jag kan få lite krut i baken för en gångs skull. Over and out, jo.

Det blev en dag på stranden

Ja, viva la playa! Sol, bad och bok hela dan. Gäller att passa på nu, i morgon har jag sista semester dagen. Känns ändå skönt, jag är inte den som är den. Hösten blir fin den, och än är inte sommarn slut heller för den delen. Men hopplös "höstromantiker" som jag är (som man faktiskt kan läsa om i typ det första inlägget jag gjorde här.) så skämms jag nästan att säga att jag längtar till hösten. Den är alldeles för kort tycker jag. Den jobbigaste perioden är mellanperioden, den mellan höst och vinter, och sedan mellan vinter och vår. Den är som segast tycker jag. Men om allt händer som det ser ut just nu, så slipper jag kanske den sista perioden i alla fall, även detta år. Vi får se. Men vad är det nu jag pratar om. Solen skiner fortfarande, ute är himmelen förföriskt blå, och termometern visar sköna 30 grader trots att klockan börjar närma sig sex. Så vi ska inte gå händelserna i förväg. Utan carpe diem! Bok i hängmattan?

jo.

lördagen den 5:e augusti 2006

Man in black

Ja "Man in black" eller "Sanningen om mitt liv" som den heter på svenska är Johnny Cash självskrivna biografi. Har verkligen precis börjat på den, men den har redan fångat mitt intresse så pass att jag helst inte lägger ifrån mig den allt för långa stunder, bara när jag absolut måste. Precis som med filmen, den fängslade mig också. Och med filmen så menar jag naturligtvis "Walk the line" som släpptes av Fox-Warner bro. för ett tag sedan. Men musiken har funnits med mig längre än så, även om inte alltid fullt så uppskattad. Jag minns till exempel att min farbror, Daniel, som brukade bränna skivor åt mig när jag var yngre, alltid brukade lägga med några Johnny Cash spår i skivorna eftersom han själv lyssnade mycke på honom. Men ung och oförstående som man var så skippade jag ofta dem spåren för att hellre lyssna på den modernare, ofta något mer "själ lösa" musiken.
Men på senare år, eller sen gymnasieåren i alla fall, så har jag nog börjat se värdet mer i denna typ av musikarv. Musik som generation efter generation inte har glömts bort, utan än i dag lever vidare i musikälskares hjärtan världen över. Och för att ta några av dem textrader som inkluderas i biografins första kapitel som exempel, så kan man verkligen förstå varför dem lever vidare.

By the way the land is laying,
I think I'd be safe saying,
That over the next hill, we'll be home.
It's a straight and narrow highway,
No detours and no byways,
And over the next hill, we'll be home.

From the prophets I've been hearing,
I would say the end is nearing,
For I see familiar landmarks all along.
By the dreams that I've been dreaming,
There will come a great redeeming,
And over the next hill, we'll be home.

Bara texten i sig tycker jag är härlig. Sen så har han sitt eget sätt att lägga musiken till dem och få dem att leva på något vis. Och är det något som filmen trots allt har missat lite på så är det styrkan i hans tro. Och även hur djupt den personliga styrka han senare visar på i sitt liv, är förankrad i hans tro på Gud. Han skrev även flera sånger under och efter sina besök i Israel, och en av dem nämns också i hans biografi.

I heard on the radio, there's rumors of war,
People getting ready for battle,
And there may be just one more.

I heard about an earthquake and the toll it took away,
These are the signs of the times
We're in today.

Matthew 24 is knocking at the door,
And there can't be too much more to come to pass.
Matthew 24 is knocking at the door,
And today or one day more could be the last.

Sen så har han naturligtvis skrivit hundratals fler låtar också, upp emot tusen har jag för mig. Och det finns många guldkorn att vaska fram där. Och har ni inte sett filmen än, så gör det! Gillade du inte Johnny Cash innan, så lär du åtminstonne gå och gnola lite "I've got stripes, stripes around my shoulders..." efter att ha sett den. Och ränder som är så inne nu och allt. Men hur som helst se den! Eller vad vet ja, har du redan sett den så se den igen!
Men vad nu, vänta, är det? Ja det är det. Den förföriska doften av popcorn har lyckats smyga sig upp för trappen nerifrån. Så jag tror att jag skall gå och "joina" i familjens lilla myskväll där nere nu. Man är rätt så saltsugen efter att ha varit å badat. Och känner jag dem väl så har jag cirkus gurkus en och en halv minut på mig att avsluta och spara nu om jag inte bara vill lukta på popcornen. Så tills vi hörs igen, allt väl!
jo.

fredagen den 4:e augusti 2006

Väl talat

För dem som inte vet det så är jag lite småtokig i ordspråk. Korta välformulerade små satser som säger oss livets sanningar så väl. Det var därför som jag blev extra glad när jag hittade dem här små kylskåpsmagneterna med ordspråk dikterade på. Kanske egentligen något färgranna för min smak, men dem råkade även inehålla några av mina favoriter så jag kunde ändå inte motstå. Och så, för att dela min glädje så kommer dem här...

"Kärlek kanske inte får jorden att snurra, men jag måste erkänna att den gör resan värd besväret." Sean Connery

"Ett stycke guld som tappas kan återfinnas, men förlorad tid kan aldrig fås tillbaka." Kinesiskt ordspråk

"Skjut upp till i morgon bara det du kan tänka ha ogjort när du dör." Pablo Picasso

"Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra." John D. Rockefeller Jr.

"Att älska är att vara sårbar." C. S. Lewis

"Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka nya vyer, utan att se med nya ögon." Marcel Proust

"Ingenting kan hålla ett gräl vid liv så mycket som två personer som inte vet vad de grälar om." O. A. Battista

2 x Afrika

torsdagen den 3:e augusti 2006

A lovely day

Solen skiner och jag, jag vaknar med tuppen ja, fast jag inte somna förrens...? Ja knappt alls känns det som. Mitt huvud ville inte stilla ner sig och låta mig få sova, bara planera och tänka massa tankar som efter nåra timmar var så flummiga att jag bara låg och garvade åt mig själv, trots att jag va så trött att jag bara ville sova. Sen så har jag har nog också testat att sova på alla möjliga sätt som min säng tillåter, även till hälften under den och såklart upp och ner. Tillslut var jag beredd på att be någon att bara slå något hårt i huvudet på mig, men det fanns ingen kvar att be, för alla andra sov. Men somna gjorde jag till slut, annars hade jag ju inte kunnat vakna med tuppen idag.
Men nu är jag pigg! Och tur är väl det, för jag har en del att göra idag. Är det inte konstigt...? Det kan gå ganska långa, lugna perioder. Sen så plötsligt så måste man göra allt nu på en gång. Det måste ha något att göra med att man omedvetet skjuter saker på morgondagen, och så plötsligt så betyder inte morgondagen dagen imorgon, utan dagens morgon? Om ni förstår vad jag menar. Men, men. Så nu har jag inte tid att sitta här, dags att pudra näsan.
Förresten så testade jag att gör min egen ansiktsmask i morse. Det var intressant. Jag slängde ner gurka, citron (med skalet på, viktigt!) lite salt och honung (rekomenderar ej att ni provsmakar, det gjorde jag, uhäää!) sen så är det bara att mixa med vad för tillhygge ni hittar, i mitt fall en eminent stavmixer av märket Braun som jag fick i flyttpresent sist jag flyttade. Och voila! Din alldeles egen ansiktsmask. Så nu återstår bara att se om denna gröna citronluktande blandning kommer att ge mig grönglänsande, eller bara glänsande hud. Tror kanske inte att det riktigt har så mycke effekt, men det är ju kul å testa i alla fall. Men som sagt, vidare mot nya vidder.

På återseende, jo.

onsdagen den 2:e augusti 2006

plötsligt så nära...


Det som nyss kändes långt borta och ganska overkligt, har plötsligt blivit mycke verkligt för mig och nära. När jag skriver det här sitter jag nästan med tårar i ögonen. Jag har precis fått ett mail från Yad Hashmona (moshaven där jag var) att samtliga av deras unga män nu har blivit inkallade i armén. Jonathan, Shai, Zuriel och Orit har redan lämnat. Yochanan rycks in på söndag. Det känns så overkligt. Det här är människor som jag har bott tillsammans med. Jobbat tillsammans med. Sett, nästan varje dag. Och nu skall dem kämpa och strida för sitt land i ett krig?
Men Yochanan då? Han är ju så ung!? Bara ett år äldre än mig. Och han är ju världens snällaste, och mysigaste, varför skall han behöva!? Inte kan väl han ge sig ut i en strid? Skall han bli en del av kriget? Och Zuriel. Hans fru då, och deras två barn, om den yngsta ens har fötts än. Hon var fortfarande gravid när jag åkte hem. Skall han också behöva? Tänk hur han måste känna att behöva lämna sin familj, utan att veta om han någonsin kommer hem till dem igen. Liksom Jonathan måste lämna Damaris, Shai måste lämna Miriam och alla andra män som nu också måste lämna sina familjer, sina fruar, sina barn, för att ansluta sig till armén. Ansluta sig till striderna som nu rasar i det krig som pågår i gränslandet mellan södra Libanon och norra Israel.
Men det känns fortfarande så overkligt. Och för mig, en liten flicka som sitter i sitt trygga hem i en annan del av världen, så är det också overkligt. Overkligt som i att det inte är min verklighet som jag behöver leva i varje dag. Men inte overkligt som i opersonligt. Opersonligt som i att jag inte kan relatera till det, för det kan jag. Och det kan jag inte komma ifrån. Det är som att det värker i mig på insidan. Och allt jag kan göra är att be. Så på så sätt är jag glad för oron på insidan, den får mig att komma ihåg att be för mina vänner, mer än förut. Och be gärna med mig. Även om så bara en gång, nu, efter att ha läst detta så tror jag att era böner har betydelse. För mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön. Jak 5:16.

love your jo.

tisdagen den 1:e augusti 2006

Kumquats


Det känns skumt att äta citrusfrukt med skalet på. Det känns liksom som, som... som att äta citrusfrukt med skalet på. Men med kumquats så ska man tydligen det. Kumquats var inte ens speciellt gott. Varför köper folk kumquats, varför säljer folk kumquats? Säkert bara för att dem är små och roliga, och äts med skalet på. Jag tycker nog inte så mycke om kumquats.

jo.

Update: Förutom onödigt kumquatstjat, så kan jag tillägga att mina föraningar om söndagens biofilm var fullkomligt korrekta. En tämligen värdelös film, dock något rolig vid ett fåtal tillfällen.