lördagen den 31:e mars 2007

Känsla i ord

Ibland kan man bara vilja fånga en riktigt underbar känsla i ord. En känsla av livet. Livet när tiden inte finns och själen solar i en hängmatta. Ett kort, och flyktigt tillfälle som kan drabba oss ibland, för att sedan blekna som en dröm när dagen kommer. Det behöver inte alltid vara ett tillfälle där hela livet tar en ny vändning. Det räcker faktiskt med att man sitter i baksätet av en bil. Att man är påväg hem. Och att man, precis som man har tagit ut hörlurarna ur sina öron och slagit på radion, hör hur den allra första stråfen ur Michael Bubles "Home" strömmar ut ur högtalarna. Ingen reklam först. Inget snack. Bara "Another summer day, has come and gone away" Jag hade inte hört den på jättelänge, och det var som att den bara spelades för oss där i bilen, och ingen annan.

Så det dröjde inte länge förrens vi, tre flickor i en bil på väg hem, sjöng med i refrängen av hela hjärtat både högt och falskt. Och medans vi tog i på "Let me go hoo-ooh-ooh-ome" så vevade vi ner fönsterrutorna och lät den varma eftermiddagsluften strömma igenom hela bilen.

Luften doftade sommarkväll, och den varma eftermiddagssolen blinkade fram emellan träden medans vinden rufsade om i våra hår. Och Michael bara fortsatte att sjunga till våra hjärtan. "Another winter day has come and gone away" och vi bara tittade på varrandra. Ja! Minsann! Den sista vinterdagen får nu vara förbi! Och för att veta hur långt vi nu hade kvar hem så kollade jag på klockan som också råkade visa 17:17. Min favorit tid. Så jag bara lutade mig bakåt, drog undan håret ifrån ansiktet och sjöng ännu högre. "It will all be all right, I’ll be home tonight, I’m coming back home!"


JO

måndagen den 26:e mars 2007

To be gone

Hon kom, hon såg, hon segrade. Såklart. Och nu åker hon igen. Sundsvall med kringliggande orter ska få besök. Och jag måste säga att jag ändå är stolt över mig själv som hann få in ett riktigt inlägg i helgen. Trots allt. För har hon varit ledig? No no no. Vi har haft ungdomskonferens här i Umeå. Fire är vad vi har haft. Så fullt upp? Oh ja. Ja. Vi har nästan bott i kyrkan i helgen. Men vi har haft kjempe trevligt besöke också. Julia Alvgard har varit här. Så koseligt! Och Erik Runeson har swischat förbi han med. Bilder från detta spektakel då? Kanske sen? Jag hinner faktiskt inte nu. Tyvärr. Så sorry Johanna, men nu skrev jag ju om konferensen i alla fall. Snällt va.

Men det har faktiskt varit en helt underbar konferens. Jättehärliga möten. Jag hann till och med smyga upp i pålysningarna under ett av dem. Annars så var det nog mest Thomas Lahti som stod på senen när jag kollade faktiskt. Och det var jättekul. Hade inte hört honom så mycke alls innan. Men det var riktigt greit! Han är grym han, i ordets mest positiva bemärkelse. Men som sagt. Sunsdvall. Och jag har inte packat. Så det här var ju trevligt, som vanligt, men nu måste jag faktiskt avrunda. Ni får ha det så fint nu. Jag vet faktiskt inte när vi hörs här igen? Men misströsta inte! As always, she will be back.

JO... only a phone call away.

söndagen den 25:e mars 2007

Världen och allt i den

Världen är stor. Och världen är så liten. Jag kan göra mycket. Jag kan göra så lite. Livet är långt. Och livet kan vara så kort. Allt kan kännas, på samma gång.

När jag skriver det här så sitter jag i bilen mellan Östersund och Sollefteå och lyssnar på P1. På debattprogram och på nyheter. Det som slår mig är att det händer så mycket i världen, hela tiden, och överallt. Och det jag hör får mig att börja tänka. Får mig att vilja göra någonting. Vara en del av allt det som händer. Påverkar världen.

Jag tänker på alla nyheter jag precis har hört. Alla orättvisor, all korruption, medias vinklingar, tragedier och tröst. Mitt huvud är fullt av tankar att skriva, och mitt hjärta brinner av lusta att skriva dem. Men jag inser efter att ha tänkt efter en stund på vad det skulle vara om, att jag egentligen redan vet vad det är. Att jag redan har tänkt på det så många gånger förut när jag har blivit frustrerad och velat göra någonting åt alla världens orättvisor.

Att det som jag faktiskt ska göra inte är så svårt alls egentligen, men ändå det svåraste som finns. Nämligen att finna mig själv, och att finna min plats att fylla. För det är då det blir bäst. Och det är då vi kan vara till mest hjälp och nytta.

Och det kan ju förstås låta lätt såhär. Finn din plats och lös världens problem. Men själv skulle jag nog för det mesta vilja bli både advokat, diplomat, politiker, världsevangelist, journalist och sjuksköterska. Ja och så fru och mamma då också en dag. Men räcker livet till för allt det? Inte riktigt. Alltså kanske det inte är meningen att jag ska bli allt. Alltså kanske jag inte skulle göra så stor nytta som jag verkar tro ibland, springandes omkring som en halvförvirrad "politiker-advokat-sjuksköterske-diplomat" med ett barn på ena armen, Bibeln på den andra och maten på spisen. Så riktigt så enkelt var det kanske inte.

Men jag ger mig helt enkelt inte där. Det är bara att svälja tanken på att det inte går att bli allt, och i stället lägga energin på att tänka ut vart jag tror att jag skulle trivas bäst, och göra mest nytta. Två saker som för mig i alla fall brukar gå hand i hand. För jag vill ju göra något! Det är ju där i frustrationen om vad grundar sig. Men det är inte värt att hänga upp sig på frustrationen, och låta rädsla för att välja fel lamslå oss i vår framfart. För kanske har vi då glömt bort i allt det här tänkandet att livet faktiskt är förgängligt, bräckligt och kan vara över innan min penna har hunnit sätta punkten vid den här meningens slut. Nu gjorde det inte det. Men det kunde ha gjort. Så dessto viktigare då att vi inte slösar det, utan gör något nyttigt och vettigt av den tid vi har fått tilldelad oss. För över dess längd rår inte vi.

Så vad jag ska göra av den, och vart jag bäst passar in och har mest att ge, det är det som det nu är upp till mig att ta reda på. För det är trots allt inte i mina händer som världen vilar, men däremot så har jag lovat att hjälpa och med hela mitt liv tjäna honom i vars händer den faktiskt gör det.


JO

måndagen den 19:e mars 2007

Bye baby, bye...

För nu åker Anna och jag på resvecka. Och Anna fyller år också på onsdag. 19 år blir hon minsann, så gratta henne gärna! Och har ni inte hennes nummer så lovar jag att jag ordagrant vidare befodra alla eventuella hälsningarna som ni skickar via mig. Och om jag inte skulle svara, eller gå att nå vid något tillfälle så kan det ju bero på att tele2 + Norrlan inte är = sant. Så att ni vet. Men så länge, allt gott!

JO

söndagen den 18:e mars 2007

Symaskin? Nej NY maskin!

Ja hjälp! Nu pallar jag inget mer! Min gripande skrutt till symaskin är en... ja den är gripande SKRUTT till symaskin! Vad an nu detta, kanske ni undrar? Jo damer och herrar, jag har fixat, och så har jag lagat, och så har jag fixat lite till med denna symaskin men ändå! Ändå! (en främling?) Nej! En skrutt! Den bara pajar och pajar, så fort jag vänder ryggen. Kugghjulen och skruvarna måste bara flyga åt alla håll! Ja eller något sådant, för funkar, det gör den i alla fall inte! Tuggeli-tugg-tugg-tugg, och så stopp. Jag fattar inte? Jag har kollat trådspänningen. Icke det. Jag har skruvat loss plastkåpan och kollat trådens löp-bana. Icke det. Och sist jag fick den att funka, ja då skruvade jag isär den ner till minsta beståndsdel, och detta är ingen överdrift! Jag bloggade till och med om det! Sedan skruvade jag helt sonika ihop den igen, och voilà, den funkade. Men orka göra det varje gång den pajar!? Inte troligt. Nej så en ny symaskin? Ja tack! Insamlingen börjar här och nu! Antingen så kan du posta din gåva till mig, eller så sätter du bara in ditt bidrag på kontonummret som finns längst ner i det här lååånga inlägget. Märk din gåva med: "Ny Maskin" eller "Utan symaskin så står världen stilla" förkortat med "USSSVS". Och vänta inte! Annars kan något hemskt hända!

JO

lördagen den 17:e mars 2007

Vår?

Ja, jag trodde ju det jag. Lite opptimistiskt kanske. För idag så har sön vräkt ner hela förmiddagen här i Umeå. Usch och fy. Men det är i alla fall fortfarande plusgrader, så jag lever på hoppet! Det sista som sägs lämna en människa. Och om nu det hoppet skulle svika mig, så får jag väl leva på det hoppet om att jag faktiskt ska åka 60 mil söderut om bara två veckor. Där hoppas jag sannerligen att våren då skall ha infunnit sig på riktigt. Och där ska jag ju sedan va kvar halva april faktiskt. Skönt! Sen i slutet av april, sista helgen, så ska vi ju till Jönköping också hela gänget, och då är det ju säkert ännu mera vår, och det är ju ännu längre söderut! Lycka! Lycka som också kan stavas antingen "tygskor" eller "ballerinor". En lycka som också kan stavas "solsken", "glass i det fria" eller "vårjacka". Lite vilket som. Hur som helst, ord, som just nu känns väldigt drömmande.
Men då är det ju tur att det inte är vädret, eller ens årstiden som jag lever för! Även om det lätt blir att man tänker på det när man hör alla rapporter om värme, solsken och vår ifrån lite var stans runt om en. För väder till trots så rockar fortfarande Norrland. Det kan jag säga med säkerhet efter att precis ha kommit hem ifrån en resvecka där vi i alla fall har träffat en del av våra grupper. För de är underbara! Och om du nu trodde något annat, så ska du veta att det är dem som är orsaken till att Norrland rockar! Så jag ser fram emot två underbara resveckor till, sen hem för lite vila.
Men nu då? Nu tänkte jag faktiskt gå ut och gå en liten promenad. Trots snöyra och allt. Men när den blir mig för mycket så går jag nog in och sätter mig och läser lite på Café Station med en varm kopp...? Ja ni gissade rätt. Te.

Kärlek/ JO

fredagen den 16:e mars 2007

Ge mig ett T...!

Te! Har jag nämt för er att jag älskar te? Om inte så kan jag ju avslöja att jag är en riktig Te-brud! Och nej, jag skulle inte kunna dö för te. Men kanske utan? Gäller det för allt te då? Nej egentligen inte. Grönt och rött ska det va! Ja, men inte på samma gång då. Svart te kan ju också vara väldigt gott, och är visserligen nyttigare än kaffe, men därmemot så gör det tänderna gula och så innehåller mindre nyttigheter än sina färgade vänner. Svart te efter maten minskar också kroppens järnupptag, och järn är ju viktigt, speciellt för oss tjejer!
Men grönt te däremot. Oj oj oj alltså. Det innehåller något som är väldigt bra för vår hälsa. Antioxidanter. Och rött te (rooibos) är till och med ännu rikare på det. Antioxidanterna skyddar oss mot fria radikaler, något som orsakas av bland annat stress, dålig sömn eller infektioner i kroppen. Och den skada som de fria radikalerna gör, är att de bryter ner våra celler. Ett exempel på detta är att människor som har levt ett hårt eller stressat liv, ser mer slitna och äldre ut än vad de borde, eftersom de har utsatts för en större mängd fria radikaler.
Men nu var det inte meningen att jag skulle skriva en doktorsavhandling i antioxidanter och fria radikaler (jag råkar bara tycka att sådant är så gräsligt intressant!) utan snarare en enkel kärleksförklaring till te.
Så grönt te och rött te, rika på antioxidanter! Ja, och hjälper ju på så vis vår kropp i cellernas förnyelseprocess. Sen så råkar ju både grönt och rött te dessutom vara väldigt bra för matsmältningen, något som kaffe efter maten däremot förstör till viss del. Så att ni vet.
Men nu är jag ju inte den som avskyr kaffe! Nej nej. Jag dricker bara inte gift. Även om det är gjort på böner.
Och nu vet jag att jag får 99,72 procent av Sveriges befolkning från åldrarna 10 år och uppåt ungefär emot mig, men som sagt, inte det att jag avskyr kaffe. Jag bara gillar te, väldigt mycke. Och mina tre senaste tillskott i tefamiljen, inköpta på Tehörnan i Umeå är "Tant grön" ett grönt te med persika och lite vanilj, "Jasmin" grönt jasminte, och "Kura ihop" ett varmt avslappnade rooiboste. Så när du har vägarna förbi, så vet, att du alltid är välkommen på en kopp te och lite kladdkaka.

JO

onsdagen den 14:e mars 2007

14:e mars

Förresten. Kan ni gissa vem som har namnsdag idag?

Dans gånger tre!

Jag ska alldeles, alldeles strax gå och sova. Men först så bara måste jag skriva lite. För jag har haft så kul idag och igår. Och som ni säkert redan har fattat så har jag varit och dansat! Åh va det var kul! De va sååå kul! Men nej, jag har inte börjat på någon dans, jättetyvärr. För det hinner jag inte. Vi är ute och far alldeles för mycke för att jag ska kunna passa några danstider. Jag måste träna någonting lite mer fritt just nu, typ som simningen. Och förresten, tack så jätte jättemycke mormor för pengarna till det! Puss på dig! Jag behövde dem verkligen för att kunna göra det. Så tack igen!
Men dansen då? Jo, den var gratis den. Bra va! Jag ringde och frågade om man fick titta förbi för ett pass bara, och gissa vad, de sa ja! Så jag bokade upp mig på tre pass: Orientalisk, Klassisk balett och Street. Behöver jag säga det igen? Det var sååå kul! Alla tre passen! I loved it! Och hade jag haft tid, ja och pengar, så hade jag gått på alla tre, tre gånger i veckan! Minst! Men nu är det ju det som jag tyvärr inte har. Inget av det. Men next year! Next year in...? Någonstans. Det vet jag ju inte heller riktigt än va. Men det faller på plats. Tillslut. Nu faller jag snart, på plats. Bäst att då placera mig nära en säng, och helst min då. För att ge järnet på tre danspass, det gör till och med mig trött.

Så god natt världen där ute, och alla ni i den. Sov så gott.


JO

tisdagen den 13:e mars 2007

Jag är fast!

En man har fångat mig! Jag är fast och jag kommer inte loss! För det är en man med nät i sina händer! En spindelman! Och hade det nu inte varit mys-söta Tobey Maguire så hade det faktiskt kunna vart lite läskigt, men nu är det mest kul.
Nåja, vad jag försöker säga är väl att jag snubblade över en annons för Spiderman III idag och blev helt lyrisk. Anna bara tittade på mig "Ja, du kan ju verkligen vara lite otippad ibland". Och det var ju snällt sagt, för jag kan nog vara ganska så otippad, inte ibland, utan ofta. Men ändå tippad för att vara mig på ett sätt? What ever. nu var det inte det jag skulle skriva om. Den har i alla fall premiär den 4:e maj, och guess what? Jag är ledig då! Helt otroligt. Det är helgen efter att vi haft tjej/killkonferansen i Jkpg. Så jag är ledig! Så gissa vad jag ska göra då...?

JO

Nej men vad nu?

Kan det vara så att våren är på väg till Umeå? Jag kunde gå till stan idag i solsken, och utan vare sig långisar eller vantar. Tänka sig. Och Anna kunde nästan gå ut i sin vårjacka idag, nästan. Men jag känner det. Snart. Snart kommer våren!

söndagen den 11:e mars 2007

Fuffens

Ja något måste vara skumt i alla fall. För jag ringde minsann fyra gånger på Sarah Dawn Finer's "I remeber love" och ändå så vann The Ark!? Hallå!? Är det någon mer än jag som tycker att det är konstigt? Aja, det hör väl till gårdagen nu. Hur som helst så blev kakan god i alla fall! Å det var ju roligt. Vi har lite kvar om ni vill smaka. Kladdkaka, modellen kladdigare vart det, med hallon i. Kan rekomenderas stark! Med hallon i alltså för er som inte riktigt hänger med i svängarna. Mycke hallon nu, men man får hålla tillgodo med det lilla man har. En påse Euroshopperhallon à 1 kilo räckte i alla fall till typ en hallonkaka, en form hallonglass, en hallonsmothie och en hallonkladdkaka. Inte illa! Hallon är användbart alltså. Och gott! Det knäcker i alla fall jordgubbar med hästlängder om ni frågar mig.
Och på tal om utslagning så meddelade ju Christian Luuk att tävlingen "Bästa väder" nu är avgjord, och vann gjorde "Fint väder". Kul för den (det?) i alla fall. Grattis "Fint väder"! Och tänk att det fanns en tid då människor trodde att Globen var platt!? Vem hade anat. Han är rolig han, Christian Luuk. En av de roligaste faktiskt. Och så Robert Gustavsson då. Han spelade en sketch om en man ifrån Karlskoga(!) som skulle få träffa Carola. När de sa Karlskoga så höll jag på att garva ihjäl mig! Jag är ju typ därifrån i begynnelsen. Ett väldigt klockrent porträtt av ett småstadsorginal. Vita loafers och dubbelknäppt kavaj. Oj oj oj.
Och med det så avslutar vi nu tycker jag. Så tills vi höres igen. Ta det lugnt, gör inge dummt och älska Jesus.

JO

lördagen den 10:e mars 2007

Ge mig ett S...!

S! Ge mig ett CH...! CH! Ge mig ett LAGER...! LAGER! Vad blir det!? SCHLAGER!!!

Nu tror ni nog att jag är värsta schlagergalningen, men riktigt så tokig är jag faktiskt inte. Men det är kul! Kanske för att det typ det enda TV-program jag sett sen i januari? Kanske för att schlager ändå är rätt så roligt att se på? Kanske för pausnumrets musikal? Kanske allt!? Ja allt! Men som sagt, jag är inte värsta schlagergalningen 365 dagar om året. Jag är bara en smyg-schlager galning, ibland.
Så ikväll så smiter jag och Anna, plus Annas kusin Linnea över igen till våra på skidsemester bortresta grannar för att kapa deras TV för kvällen. Och själv så har jag faktiskt en riktig schlagerfavorit. Jag säger bara Sarah Dawn Finer! Oh, jag får gåshud av att bara säga det. Hennes låt alltså, "I remember love", jag vet inte vad jag ska säga? Den är typ hur bra som helst! Och hon! Hon har en riktigt utstrålning och scennärvaro. Riktigt bra. Och ljuset, och låttexten, och ja, allt! Heja Sarah helt enkelt! Kanske jag till och med ringer. Kanske. Eller, det gör jag nog. Jo men vi säger så. Jag ringer! Tänk om det skulle vara min röst som avgör det hela? Den chansen kan jag bara inte missa.
Men nu har jag lite annat att stå i. Tänkte baka något gott tills Anna och hennes kusin kommer tillbaka, och tills ikväll. För övrigt så har jag haft en extremt skön och hurtig dag idag. Efter att ha käkat lite Johanna-frukost (inkluderar minst en morot och en kopp grönt te) så gick jag faktiskt halvtimmes promenaden till simhallen, simmade en halvtimme, bastade lääänge, svängde förbi stan, och gick sedan hem. Och när jag kom hem så gjorde jag mig själv en hallonsmoothie, bara för att jag varit så duktig idag. Lite skryt-skryt, men vadå? Det är verkligen inte varje dag man har en sånhär hurtdag.
Men nu kommer Anna och Linnea hem vilken minut som helst, så jallah jallah! Eller som man säher i Israel: Jallah-bye!

JO



fredagen den 9:e mars 2007

Fix you fixerad

Egentligen så är det väl inte bara "Fix you" som jag är fixerad av, den råkade bara bli symbolen för det jag nu tänkte skriva om. Och ja, då menar jag "Fix you" som i Coldplay-låten. Men det jag tänkte skriva om var musikkoll.
För jag har alltid varit imponerad av människor med musikkoll. Människor som lyssnar på musik som jag inte ens visste existerade, förrens de spelade upp den för mig. För själv har jag aldrig varit sån.
Men jag kan ge ett mer konkret exempel. Som den här låten som jag skriver om nu. Den är inte precis ny, kom för något år sen. Och jag lovar att alla de som har "koll" har redan lyssnat sönder den för länge sen. Men inte jag. Och det är detta som ger mig huvudbry. Jag är seg när det kommer till musik helt enkelt. Jag fattar inte vart de hör den, eller hur de får tag på den? För jag, ja jag hör den alltid ifrån "dem". Människorna med kollen.
Men gör det någonting då? Nej, egentligen inte. Det är väl bara det att jag precis har kommit till insikt om det. Men det betyder inte att jag inte gillar samma musik som de, bara det att jag alltid typ hittar den ett årtionde senare. Lite seg alltså. Men Jesus älskar mig i alla fall. Och sen så är jag ju bra på andra saker i stället.
Ja, men det var väl dagens tankebubbla ifrån Johanna då. Nu ska jag nog gå och lyssna på "Fix you" cirka etthundratjugo gånger till, som kompensation för all den tid då jag inte har lyssnat på den.

JO


Ps. Jag tror att jag är lite kär i Chris Martin. Men säg det inte till någon. Speciellt inte Gwyneth.

It-konkurrens

Hej gott folk! Tydligen så tycker en del att det har blivit lite glesare mellan inläggen på sistone. Ja i alla fall en person, utan att nämna några namn eller parentala titlar. Och det kanske det har? Men då skulle jag bara vilja ta tillfället i akt att klargöra en liten sak. Att denna min blogg inte har prio numero uno i mitt lilla liv. Kanske inte ens due, tre eller quattro. Nej, inte ens cinque. Vilket alltså är fem för er som inte är så flytande på utrikiska. Så när resveckor vankas så får man räkna med att det kan gå någon vecka, eller åtminstone en, mellan inläggen. Och om jag nu är på resvecka så går det ju oftast att läsa om det en bit ner i den högra kolumnen, under titeln "på schemat just nu".
Sen så är det ju dessutom så att min blogg ju konkurrerar om min "datatid" med både arbete, mailande och MySpace. Den sistnämnda är ju mer ett socialt utlopp än bloggen, så konkuransen har hårdnat något sedan jag skaffade den i augusti i år. Men misströsta inte! Bloggen finns kvar! Och tills vi hörs igen så vill jag bara lämna er en liten länk till min lilla lillasysters blogg. Jag tyckte bara att det här inlägget var så fantastiskt sött!

Love/ JO

måndagen den 5:e mars 2007

Små citroner gula

Dagens bokfynd. Kajsa Ingemarssons "Små citroner gula". Det var inte meningen att jag skulle köpa en bok idag, det var meningen att jag skulle köpa: svarta oliver, grekisk yoghurt, morötter och kulörtvättmedel. Men så låg den där, inte pocket som på bilden utan inbunden, med en röd prislapp. Och då tänker du, vad fick dig nu att köpa denna bok? Jo vad som fick mig att köpa denna bok var helt sonika författarinnan. Kajsa Ingemarsson råkar vara min favorit krönikör. Och bokens baksida fångade mig. Ämnet var så intressant. Den handlar om en kvinna som har allt i livet, men förlorar det. Och hur hon sedan söker finna en mening med allt som händer, och med själva livet. Det fångade mig. För så vitt jag vet så är Kajsa Ingermarsson inte enligt sig själv en bekännande kristen. Så därför ska det bli spännande att se vad bokens huvudperson Agnes kommer fram till. Men jag har inte hunnit börja läsa den än. Tyvärr. Och jag har minst två böcker till som ligger på mitt nattduksbord och skriker efter min uppmärksamhet. Så en recension på den får bli vid ett senare tillfälle. Nu ska jag äta upp min hallonkaka med vaniljsås, sen ska jag hämta upp tvätten, och sen ska jag sova. All the best!

JO

söndagen den 4:e mars 2007

Kunde bara inte låta bli

Det är verkligen tredje inlägget för idag, men jag kunde bara inte låta bli när jag såg detta. Jag var inne på Cagges MySpace när jag snubblade över humor på hög nivå. Joakim Agnarssons svensexa. Jag skrattade så jag grät då, jag skrattade så jag grät nu. Alltså när han dansar Tji gong, eller när han läser tysk poesi, må det vara att jag är lite trött nu, men jag skrattar så att jag piper. Så här kommer den, med creds till Cagge, Joakims svensexa...

Mitt utrymme

Ja mitt utrymme, eller min rymd kanske? My space blir det i alla fall på engelska. Och en sådan har jag haft sen i augusti förra året. En MySpace alltså. Och haft, ja det är väl typ allt som har varit med den också. Jag fattade inte mycke av den helt enkelt, och jag kände ingen annan förutom två utländska kompisar till mig som hade en sån heller. Men nu, nu minsann har det tagit fart. Jag var inne för ett par veckor sedan och så var det kanske typ fem pers som hade addat mig, så jag tänkte att jag skulle ge det ett försök. Och nu ni, nu är jag fast. Fast det är inte så farligt som det låter. Det är riktigt skoj faktiskt. Det som är så skoj är att det är så många av mina utspridda kompisar som har en. Hur kul som helst! Så får ni inte nog av mig här på bloggen, så har jag nu även en fungerande MySpace att terrorisera. Muket nuje!

Vägen svängde, men det gjorde inte Therese

Nej detta är inte en norgehistoria, it's a true story! Det här var dagen vi:

Ett, mötte en skolgrupp i entrén klockan tio, gick iväg med dem för att ha samling i ett biologiklassrum, och efter att ha småpratat ett litet tag frågade dem hur det gick med gruppen. De såg lite förvånade ut men svarade att det gick bra. Sedan frågade vi hur många de var, på ett ungefär, och sist vi var där så var de ungefär 30 i gruppen. Så det var vi som vart förvånade när de svarade att det bara var de tre! What!? Tänkte vi. Vilket förfall, vad har hänt!? Men sen så började vi allihopa att asgarva. De här tjejerna skulle möta två flickor i entrén klockan tio just den här dagen, men inte för att prata om sin kristna skolgrupp som de inte hade, utan för att bli intervjuade om sitt projektarbete i biologi. Det var bland det roligaste, mest komiska sammanträffande jag varit med om på länge! Så det vart lite småspinsamt fnitter när vi gick med dem tillbaka till entrén för att byta grupp med de två flickorna ifrån tidningen. Men nu vet ju i alla fall de andra tre tjejerna också vad Ny Generation är. Ha ha, fatta vilken "ingång".

Två, sen så var det dagen då vi körde ihjäl vårt första djur. I och för sig ingen ren eller nåt, men däremot en söt liten grönfink. De satt och pickade i lugn och ro på E4:an i södergående körfält norr om Skellefteå, när plötsligt en metallicfärgad gråblå Opel Corsa närmar sig i skrämmande hög hastighet. De flesta finkarna fattade grejen och satte sig i säkerhet vid vägkanten i stället. Faktiskt så fatta alla finkarna grejen och satte sig i säkerhet vid vägkanten, ja alla utom Pelle då. Jag vet inte vad det var med Pelle, eller varför det blev just han. Kanske var han lite seg? Kanske skulle han bara ta ett litet korn till? Hur det nu än var, så kommer vi aldrig att få veta det. För vid ljudet av ett dovt duns så gick det ett sus igenom bilen. Vi alla hade fattat, att Pelle, den lite för långsamma grönfinken, inte längre flög ibland oss.

Tre. Ja för det tredje så var det ju också dagen, som rubriken säger, där vägen svängde men inte Therese. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta? Säkrast är väl kanske att ni kontaktar henne för en kommentar. Vi skulle svänga, och vi gjorde det också. Typ. Hur som helst så kan vi ju säga att jag nu mera verkligen uppskattar snös mjuka egenskaper. De är alldeles förträffliga! Speciellt som stötdämpare. Så trots fart så gled vi ganska mjukt ner i diket. Bara lite för djupt för att öppna två dörrar och för att själva ta oss upp. Men hjälpen var inte långt borta. För inte på en vit springare, men väl i en vit bil så kom Ingvar till vår undsättning. Ingvar och hans hund Milou kunde inte själva förmå att hjälpa oss upp ur vår trängda situation, men det var ingen fara, för Ingvar kände en potatisbonde i närheten med traktor! Tyvärr så var inte Ingvars potatisodlande vän hemma just idag. Men det gjorde inte heller så mycket, för Ingvar kände också Benny, den två meter långa bonden. Så för att inte stå i diket och frysa, så åkte vi med Ingvar till Benny. Efter en stunds letande efter Benny på hans lilla gård så kom han tillslut gående över gårdsplanen med en skiftnyckel i handen. När Benny den också tystlåtne två meter långe bonden hörde om vårt trångmål lade han genast bort skiftnyckeln och klättra upp i sin traktor. Väl tillbaka vid "olycksplatsen" insåg vi att ingen av de tre sällskapen nu samlade vid bilen förfogade över någon bogseringslina. Illa. Så Johanna vinkade in första bästa förbifarare, en ung kille som precis råkade ha införskaffat en ostbågsgul bogserlina. Så Benny stoppade in overallbenen i sina stövlar och hoppade upp i traktorn. Killen fäste bogserlinan i vårt underrede och Ingvar fungerade väl mest som en sorts moraliskt stöd. Sen så körde Benny på i sin traktor. Och det gick lite segt i början, ja det såg till och med nästan ut som att linan skulle gå av. Men så plötsligt så började saker att hända, och vips! Bilen var uppe!

Så ett stort tack, dagens ros och en eloge till Ingvar, Benny och killen med bogseringslinan, för att de hjälpte tre unga möer i nöd. Och här, ett litet bildspel till deras ära. Love/ JO.


There and back again

Hej, nu är jag hemma igen efter en underbar, uuunderbar resvecka i Norrbotten! Vi har haft gruppträffar, ledarträffar, ungdomsmöte och streetmission. Det sistnämnda var alldeles ljuvligt vill jag lova! Åh! Det var så gott att bara få stå och vittna, dela evangeliet om Jesus! Och människor ville verkligen höra! Det var så kul hela grejen! Jag kan garantera dig att jag somnade med ett fett leende på läpparna den natten! Bara att få stå och prata om att Gud älskar dem, för dem de är. Och att ingen kan förtjäna Guds kärlek, och att han inte älskar mig mer än dem! Fast de säger: "Ja men vadå, det är lätt för dig att säga att Gud älskar dig som står här och är så glad och fin, jag har gjort en massa skit." Men då bara få säga att Gud inte älskar mig ett dugg mer än vad Han älskar dig! Inte ett dugg! Alla gärningar, de som skiljer oss åt till livsstil, de visar vad ditt svar är på Hans kärlek till dig. Vad svarar du till den som har älskat dig mest!? Den som har gjort allt, för att du ska få veta hur mycke han älskar dig. Dött, för att det var det yttersta, det mesta han kunde göra för din skull! Och nu bara vänta, hoppandes att du ska förstå, storleken av hans kärlek. Att det finns ingen som kan, eller har, älskat dig mer än Honom!

För jag menar, tänk dig själv, tänk att du är kär i någon. Du vet hur det känns. Är du riktigt kär så kan det kännas som om hela livet går så sakta, väntandes på att du äntligen ska få veta om den här personen känner samma sak, om det är besvarat. Och vi som människor tror att vi älskar så mycke, men tänk dig då när du tycker dig älska som mest, tänk då att Gud älskar mer! Så mycke mer att du inte ens kan föreställa dig! Och tänk sedan, att om du verkligen älskar den personen. På riktigt. Då kommer du inte att sluta försöka att visa din kärlek förrens du absolut vet att den här personen inte vill att du älskar den. Då kliver du tillbaka och låter den personen vara, också det i kärlek. Men ditt hjärta fortsätter att brinna.

Så är det med Gud tror jag. Han älskar oss. Inte för vad vi gör. Men hur kan vi låta bli att göra något, eller säga något tillbaka till den som har älskat så!? Då är du världens mest otacksamma person. Garanterat. Och visst, bortförklara dig med att "Men jag tror ju ändå inte på att det där med Jesus är sant, så jag behöver inte vara tacksam." Men skulle du inte tänka att det kanske var sant, skulle du inte behöva bortförklara dig. Jag tror att alla känner i sitt hjärta att det är sant. Men det är klart att det går att förtränga det. Men varför? Varför är du då så rädd att behöva stå i tacksamhetsskuld till någon? Det är bara underbart att få säga tack. Tack Jesus för allt, allt som du har gjort för mig! Tack för att du älskade mig, utan att ge upp även när jag inte besvarade din kärlek. Tack för att du trodde på mig, vågade hoppas på mig, även om jag inte var mycke att tro eller lita på. För det hoppet räddade mig! Och det är det hoppet, kärleken som aldrig ger upp, som kommer att rädda dig också.

För han kommer aldrig att sluta att älska. Du kan stå emot hela ditt liv, men aldrig gömma dig. Hans kärlek är som en vattenström som forsar emot dig. Konstant. Och du har bara två alternativ. Antingen så bygger du dig ett skydd av ursäkter och ersättningar för syftet med ditt liv, som egentligen är kärleken till Honom. Eller två, så släpper du taget om allt som ändå bara är ihoplappade försök till att få ett meningsfullt liv, och låter dig själv bara träffas av Hans kärlek. Sköljas bort. Och återfinna dig själv stående med fötterna på den mest fasta klippgrund som finns. Jesus. Den enda som aldrig sviker, det enda som håller hela vägen. Så vad? Vad väntar du egentligen på? Vad lever du för som i så fall är värt så mycke, och som garanterat inte är borta imorgon? Finns det något sådant, och det inte är Jesus, så får du tala om det för mig! Men om du tänker efter en stund och då istället kommer fram till att de alternativen inte är så många, kanske inte ens existerar, så tala då också gärna om det för mig. Så kan jag berätta mer för dig om en Gud som har gjort allt i sin allsmakt för att du och Han skall kunna ha en relation.

I kärlek/ Johanna.