tisdagen den 30:e mars 2010

Oh happy day!

Ja happy day, det är vad Dylan har idag! Ibland är han så söt så att jag får lite ont i magen. Det liksom kniper till lite där inne, och jag dör en smula. Något annat jag också får när han ser på mig sådär, är att jag får absolut ingenting gjort. Men det är det så värt!

Habegär är aldrig bra

Nej titeln må vara sann, men jag har det ändå likväl. Habegär. Jag vill ha en ny kamera! En bra, lagom kompakt kamera med bra skärpdjup, vidvinkelobjektiv, macro och helst vinkelbar display. Canon är vad jag brukar föredra, men jag är öppen för förslag. Någon som har ett hett tips som man inte behöver spara två månadslöner eller tre föräldrapenningar för att köpa? För just nu känner jag att jag vill så mycke mer än vad min nuvarande kamera vill när det kommer till att ta bra bilder.

måndagen den 29:e mars 2010

Vårigt

Jag säger som Linda, nu har alla små videungar sovit färdigt! Nu är det vår!

Och samma dag som jag införskaffade två krukor med påskliljor till köksfönstret så hade mannen stannat på väg hem från jobbet och köpt med sig en kruka till mig han med. Så nu står de där, alla tre, tête-à-tête. À-tête, à-tête, à-tête...

Annars så måste jag faktiskt erkänna att jag inte är sådär jättemycke för att påskpynta med massa kaniner och kycklingar och grejer. Påsken är dock en väldigt viktig högtid i sig för mig. För sin innebörd alltså. Och ibland kan jag känna att det blir lite för mycket för mig bara med allt runtomkringgrejs. Men det är inget jag moraliserar över. Absolut inte! Fritt fram med kaniner och kycklingar för den som vill! Jag själv gillar att pynta det vårigt till påsk, med färger och vårblommor. Och visst, det smyger sig in ett och annat ägg in också.

Inte bara halvfabrikat

Jag lagar faktiskt riktig mat också, ibland, fast jag gör fusk-pannacotta. Host, host, smile. Som igår, då slog jag minsann till på att laga trerätters. Kall avokadosoppa med smördegssnittar fyllda med fetaost, spenat och soltorkade tomater till förrätt. Ta da!

Fast det var faktiskt inte speciellt avancerat ändå måste jag erkänna. Här följer receptet på avokadosoppan.

Bot och bättring

Okey, jag lovar. Jag ska aldrig, aldrig göra fusk-pannacotta mer!

lördagen den 27:e mars 2010

Klätt i helgen

Fredag. Jo, helgen börjar då.

Lördag. Barnvagn är det nya svarta.

Söndag. Svart är det nya svarta. Ja svart, och så blusar med knäppning fram då. I amningsvärlden är det också det nya svarta.

fredagen den 26:e mars 2010

Torsdagsmys

Igår kväll hade vi svägerskan här för att fira att hon blev hela tjugoett år i måndags! Hon och mannen lagade tacos, som är en så sjukt underskattad maträtt bara för att det gått lite inflation i den, och jag svängde ihop dessa små fusk-pannacottor signerade Ekströms pimpade by Jo with love. Och här följer en liten recension av dessa fusk-pannacottor.

Ekströms pannacotta-mix är snabb och enkel att göra. Löjligt enkel faktiskt. Du kokar bara upp blandningen i tre deciliter grädde, två deciliter mjölk och låter sedan stelna i valfria serveringsformar. Med pannacotta-mixen medföljer också en mix till bärsås. Den skall bra blandas i en och en halv deciliter kallt vatten och svälla någon minut. Klart! Men här bor tilläggas att bärsåsen då den blandas efter dessa instruktioner blir alldeles för lös, mer som saft, inte ens som saftsoppa. Så minska vattenmängden något här är mina rekommendationer. Sen blandade jag själv ner lite hela bär i såsen och rev över vit choklad för att pimpa till det lite. Själva pannacottan får nog annars två gnuer av fem möjliga av mig på pannacotta-skalan. Lite smaklös. Så nästa gång ska jag testa att koka med en vaniljstång i blandningen. Men för fyrtio minuters tillagning och cirka tjugo kronor för fyra portioner så var det i alla fall värt att testa, om man nu inte tycker att fuska med pannacotta är lite som att svära i kyrkan. Två gnuer!

Bevara valfriheten!

När vi ändå är inne på barnomsorgsfrågan. Min åsikt i just denna fråga handlar inte så mycke om vem som ska vara hemma med barnen, mamman eller pappan, utan just det att man ska ha rätten att välja. Men speciellt rätten att välja typ av barnomsorg, dagis eller hemma, på mer rättvisa villkor än idag. Själv är ju min önskan som jag uttryckt tidigare här på bloggen, att vara hemma med mina barn till skolmogen ålder. Åtminstone. Min mamma var det med oss, och jag älskade det! Men det var absolut inte enkelt för oss. Det var mycke vi var tvungna att offra för att hon valde att ta hand om oss barn hemma istället för att sätta oss på dagis. Så de som kallar hemmamammor för lyxfruar och latmaskar kan i min närvaro bara hålla mun, för de vet inte vad de pratar om. Den enda lyx det innebär att vara hemma med sina barn idag är lyxen att få se dem växa upp på första parkett istället för i avbytarbåset.

Men som sagt, detta är min åsikt, och min mening är inte att alla skall hålla med. Men det behöver jag nog inte oroa mig för. Min mening i denna fråga är bara att man ska ha rätten att välja på mer rättvisa vilkor. Så att säga, få en liten del av den enorma kaka som staten subventionerar dagisplatser med om man istället väljer att sköta barnomsorgen själv. För visst förstår jag matematiken i att om du är ute och jobbar och har barnen på dagis under tiden så drar du ju in mer pengar till staten i form av skatt än om du är hemma. Men det är inte som att jag inte har skattat på allt jag tjänat fram till föräldraledigheten. Eller som att min man inte skattar under tiden jag är hemma. Eller som att det inte redan får konsekvenser i form av sänkt pension. Eller som att jag själv får stå för de dagliga omkostnader som annars dagiset får stå för i form av personal, leksaker och mat. Och här är vårdnadsbidraget ett steg i rätt riktning, men villkoren är alldeles för snäva. Det ska vara på mer lika villkor som dagissubventionen. En subventionerad dagisplats som ligger på ca 120.000 kronor per år till skillnad ifrån vårdnadsbidraget som ger ca 36.000 kronor på ett år. Varför ska man inte få välja själv?

torsdagen den 25:e mars 2010

Svensk barnomsorg i en mening

Efter att ha läst hela diskussionen och sedan läst vidare i lite andra diskussioner om det här med att kvinnan är hemma med barnen, så är det enda jag kan komma fram till som politiskt korrekt i den frågan att både mannen och kvinnan ska ut i arbetslivet igen så snart som möjligt och dagis ta hand om resten.

PK

Efter att ha följt utvecklingen av en diskussion hos Linda K angående några uttalanden ifrån Robert Gustafsson, så kan jag inte låta bli att fundera kring detta med att vara politiskt korrekt. Vad innebär det att vara politiskt korrekt? Vem bestämmer vad som är politiskt korrekt? Hur uppstår dessa politiskt korrekta falanger? Jag menar, vad är det som gör att en åsikt är den neutrala när det alltid finns folk som inte håller med. Är det så att de som inte håller med har gett med sig, eller är de bara utnumrerade? För politiskt korrekt måste ju anses som neutralt. Det är en åsikt som är allmänt accepterad att ha. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är läskigt hur politiskt korrekta vi svenskar är. Vi är väldigt politiskt korrekta! Vi är duktiga på att hänga med i åsiktstrenderna, vilka åsikter som är rätt att ha. Och tro mig, det är fatalt att ha fel åsikt. Yppar du att du är av en åsikt som inte räknas som korrekt att ha så får du med ens en svärm kråkor över dig som pickar dig i huvudet tills du av utmattning nickar och instämmer. Och nästa gång något kommer på tal där du är av en avvikande åsikt så tiger du istället för att vädra ditt sätt att se på det hela. Om man inte är väldigt bestämd i sin åsikt då det vill säga. Eller beredd att ta lite skit. För skit kommer man att få ta! Och jag tycker att det är tråkigt att vi ska vara så rädda för att säga fel eller tycka fel. Inget nytänkande, inget nyskapande eller någon mångfald kommer ur det. Så det är tur att det finns de som är beredda att ta lite skit för sin åsikt, för annars kan jag ju försäkra er om att de som har dessa politiskt korrekta åsikter idag, inte hade haft någon åsikt att ha. För någon har stridit för dem en gång, när de inte var politiskt korrekta att ha.

Ps. Detta inlägg hade alltså inte så mycket med själva diskussionen hos Linda K att göra. Bara tankarna den väckte kring detta med att vara politiskt korrekt.

onsdagen den 24:e mars 2010

Mössan alla älskar att hata

Idag hade jag på mig den. Mössan alla älskar att hata. Mina systrar skäms på riktigt när jag har den på mig. Och får för sig att folk stirrar på mig. Ja, eller på den. Mössan. Och mamma gav mig en frågande blick när jag köpte den. Naturligtvis så gör det ju den lite extra rolig att bära då, tycker obstinata jag. Men mest så bär jag den för att den är varm. Och så tycker jag faktiskt om att den är lite sådär töntigt pistvakts-rolig. Om man nu tycker att töntigt och pistvakt är roligt förstås. Men det tycker ju jag. Så därför så fortsätter jag att bära den. Mössan alla älskar att hata.

Hit the road!

Solen gör storstilad comeback idag, så jag och Dylan ska bege oss ut på promenad nu. Vet inte riktigt vart vi ska, men det är det fina med kråksången. Vi kan gå vart vi vill! Sen kommer svägerskan förbi i eftermiddag så jag ska nog ta och svänga ihop någon form av bakverk innan dess också. Mannen han är i Malmö över dagen och kommer hem först senare ikväll, mycke jobb för honom nu. Men i helgen är han ledig. Så vi ska bara ha en skön ledig helg i helgen. Så otroligt vansinnigt underbart! Så det var min stundande dag i korta drag det. Ha en fin solig onsdag på er gott folk!

söndagen den 21:e mars 2010

Söndagsbarn

Idag var Dylan söndagsklädd, skjorta och allt!

Och glad var han med!

Väldigt glad faktiskt!

Och väldigt söt också! Min lilla charmör! Oh la la!

Nedräkning

Jag: Snart kommer mannen hem, snart kommer mannen hem!
Dylan: Ouuuäää! (Lika med, snart kommer pappa hem, snart kommer pappa hem!)

Halvvägs till knäna

Jag tänker inte redogöra det uppenbara, men. Det är snökaos ute. Imorse när jag åkte till kyrkan var det däremot bar asfalt utanför oss. Bar asfalt. Nästan all snö runt vårt bostadsområde hade smält. Och igår var barnen i kvarteret ute och hoppade på sina studsmattor medans föräldrarna satt och drack kaffe i solen. Jag tog följaktligen på mig mina låga ljusbeigea mockasiner imorse utan att se något problem med det. Dumt av mig. Efter söndagsmiddag hos mor och far fick jag sedan pulsa hem med barnvagnen, och som rubriken avslöjar så nådde mig snön då halvvägs till knäna. Som tur var fick jag låna stövlar, mössa och vantar av min lillasyster, så jag överlevde. Men vad säger ni. Ska vi ta och fira jul igen nu när vi ändå håller på?

Förtydligande.

Bara för att vara på det klara med det hela, och förtydliga för den som inte orkar läsa allt jag skriver ordentligt, eller för den som väljer att läsa mellan raderna. I texten "Jan Guillou du är pinsam" så skrev jag inte någonstans att jag stöttar Lars Vilks. Det låter jag vara osagt. Jag skrev däremot att Jan Guillou har fel när han säger att det är ofarligt att ge sig på och provocera muslimer. Det är vad jag säger med texten, och det går inte att diskutera de facto att han sa det, för det är vad han sa, och det stämmer inte med verkligheten. Det är alltså fel. Och det är det som texten handlar om. Jag säger inte att jag stöttar Vilks, bara att Guillou är pinsam i att göra ett sådant uttalande. Ska man vara med och debattera samhällsfrågor så ska man vara bättre uppdaterad på hur situationen i samhället också faktiskt ser ut.

torsdagen den 18:e mars 2010

Gräsänkor är vi allihopa

Efter dagens bloggrunda. Verkar som att det inte bara är jag som är gräsänka i alla fall...

Dagen i korthet. Dagen i plus.

Antar utmaningen...

Dylan (+++++) bestämmde sig för att sova som en kung i natt (+++++) så jag vaknade rätt pigg (++++) och utvilad imorse, trots att solen (+++++) lyste med sin frånvaro (+). Mannen (+++++) däremot sov dessvärre sämre (+) och hade dessutom ont i halsen (+) när han vaknade. Men det fina var att han skulle arbeta hemifrån idag (+++++). Dessvärre skulle han arbeta hemifrån idag eftersom han ska arbeta borta hela helgen (-). Trots det mulna vädret (++) som i alla fall var milt, så har det varit en på det hela taget fin dag i dag (++++), till stor del för att mannen var hemma. Dagens lunch lagades av mig, och det bjöds på stekt renskav med ris, potatispytt och rårörda lingon (+++). Själv hade jag hellre sett kokpotatis (++++), brunsås (+++) och vinbärsgele (+++++) som tillbehör, men det blev en kompromiss i önskemålen där. Dylan har varit på ett tämligen bra humör (++++) idag, en liten stunds kinkighet (++) precis innan pappa skulle åka, men annars väldigt nöjd och rätt så sömnig (++++). Jag har dessutom fått ta en "pappa-passar-Dylan-dusch" idag (+++++) vilket bara händer just när Dylan har pappa hemma. Annars är det "skynda-medans-Dylan-sover-duschar" (++) som gäller. Så det var mycket uppskattat! Nu sover (++++) Dylan och jag har hunnit göra hela min bloggrunda (+++) som bjöd på okey uppdateringar idag. Snart dags för lite kvällsfika (+++) själv (+) och sedan "Halv åtta hos mig" (+++++) som trots lite tråkiga deltagare (+++) denna vecka fortfarande förgyller vilken hemmakväll som helst på grund av Helge Skoogs (+++++) briljans. Trevlig kväll på er, denna torsdag (++++)!

Gräsänka och gräsbarn

Mannen åker till Älmhult i kväll för att jobba och kommer åter på söndag kväll.

Så det blir jag och Dylan-mannen i helgen.

Och vi kommer att sakna mannen slash pappan, men det ska nog bli mysigt i alla fall! Får se vad vi hittar på!

tisdagen den 16:e mars 2010

Klädd idag igen

Inspirerad av gårdagens Dylan så körde jag på lite leopard idag jag med. Och till det jätteblå kofta och alldeles förfärligt aprikosa strumpor. Asså, de är inte förfärliga, bara förfärligt aprikosa.

Ut i solen!

Många härliga soliga marsdagar har bidragit till en hel del barnvagnspromenader för mig och Dylan.

Och Dylan trivs i vagnen. Fast oftast så hinner han bara trivas i någon minut innan han somnar. Dagens promenad börjar med en tur till BVC där lillkillen skall vägas och mätas, sen strosar vi nog vidare en stund i solen. Ha en fin tisdag på er!

måndagen den 15:e mars 2010

Jan Guillou du är pinsam

Igår var det debatt i SVT:s program Agenda om yttrandefriheten och åsiktsfriheten utifrån de hot som riktats mot konstnären Lars Vilks på grund av hans teckning av Mohammed som rondellhund. Deltar gör förutom Lars Vilks även Jan Guillou och integrationsminister Nyamko Sabuni. Där kommer de fram till att yttrandefriheten är hotad först då konstnärer och publicister censurerar sig själva på grund av en hotbild. Lars Vilks säger att så är fallet då det kommer till islam. Man kan inte skriva eller måla vad man vill om islam utan att få en hotbild mot sig, alltså står ju således islam över yttrandefriheten. Jan Gulliou får då frågan om detta stämmer, och svarar nåt så fantastiskt korkat i mina öron som att yttrandefriheten ständigt prövas mot islam eftersom det är roligast då detta är ofarligt. Ofarligt. Citat. Förutom hoten mot Vilks, minns han inte vad som hände den danske Mohammed-tecknaren Kurt Westergaard vid årsskiftet? Guillou säger sedan dessutom att om man skulle ge sig på kristendomen med samma kraft som Vilks gav sig på islam, då skulle det bli problem.

Här får jag lov att plocka upp hakan ur knäet, och allt jag kan tänka är typ I wish. Minns Guillou inte Ecce homo-utställningen? Tänk, och jag säger bara tänk om Elisabeth Ohlson Wallin hade gjort en utställning där hon porträtterat Allah eller Mohammed som homosexuell på samma sätt som hon gjorde med Jesus. Och sedan ställt ut den i nordens största moské istället för i nordens största katedral. För det första så hade det i och för sig aldrig hänt. För det andra så kan ju vem som helst räkna ut vad effekterna hade blivit om man jämför med effekterna av att Jyllands Posten pubicerade teckningar på Mohammed. Jag bodde själv i Israel då detta hände. En av mina vänner som också bodde där gick igenom en arabisk marknad i Jerusalem några dagar senare och pratade på svenska. Hon fick frågan av en försäljare om hon var dansk, och svarade nej. Bra sa försäljaren, för hade du varit det så hade jag skjutit dig på fläcken. Om hotet var tomt eller ej spelar mindre roll. Jag tror ni förstår min poäng.

Och hur reagerade då vi kristna i Sverige på att Jesus porträtterades på ett för oss förnedrande vis? Knappast alls. Som tysta små möss, så reagerade vi. Pinsamt, men det är en annan diskussion. Och jag säger absolut inte att dödshot är idealet här på något vis. Självklart inte! Men att påstå att ge sig på islam skulle vara ofarligt i förhållande till att ge sig på kristendomen är bara korkat. Korkat och pinsamt.


Ps. Programmet finns att se på SVT Play fram till och med den 13:e april för de som är intresserade.

Dylan goes jungle

Come on då katten, det svänger ju!

söndagen den 14:e mars 2010

Gissa vilken glad liten kille som blev en månad igår?

Jajamen! Det var vår glada lilla kille det!

fredagen den 12:e mars 2010

Today is a good day

Titta! Ett par pre-graviditets-jeans som jag faktiskt kommer i! Passande färg för en alldeles underbart solig marsdag dessutom! Nu står det barnvagnspromenad i vårsolen med nyammad unge på schemat. A bien tout!

torsdagen den 11:e mars 2010

19:30

Halv åtta hos mig! Halv åtta hos mig! Det måste ju vara ett av de skönaste programmen ever! Gårdagens var en klassiker, hemma hos italienaren Mario. Finns på TV4 Play för er som missade. Och Helge Skoog är ju ett kommenterande geni om man frågar mig, och gör således halva programmet. Klockan närmar sig nu, så dags att bänka sig. Halv åtta hos mig!

Update: Och jag blev inte besviken! Mario vann och Helge levererade! Gött mos!

Baderiet del 2

Igår var det nytt ljud i skällan när Dylan skulle bada vill jag lova! Borta var tårar och skrik och istället var där joller och leenden. Finally! Fick tips här på bloggen om att våga ha lite högre tempratur på vattnet än de hade på BB, och det vågade jag med hjälp av den supersmarta badtermometern som jag fick i julklapp av min faster. Sen fick jag tips av en bekant som jobbar med barn på Akademiska att ha mer vatten i. Jag hade alldeles för lite första gången. Men man lär sig! Nu gillar inte Dylan att bada, nu älskar han det!

måndagen den 8:e mars 2010

Dagens cooling

Dylan har vårfeeling.

Tankar om bön

Jag fick en tanke igår som jag bara inte kunde släppa. Jag undrar, de gånger jag ber till Gud, vad gör alla andra som inte tror i samma situation då? Jag tänker speciellt på svåra eller trängda situationer. Situationer där man känner sig maktlös. Hoppas man på slumpen? Bara uthärdar man? Jag ber i alla fall. Ber till Gud och tror att han hör. Och jag skulle inte ha fortsatt nu vid snart tjugofem års ålder, om jag aldrig upplevde att det fungerade eller gav något. Det enda man förlorar på att testa är stolthet, och det är det aldrig fel att tappa lite av.

Jag brukar be för Dylan när vi går runt tillsammans på dagarna. Att han ska ha en fin dag, och att Gud ska hjälpa mig och ge mig visheten att bli en bra förälder för honom. Och om han gråter trots att han ätit, bytt blöja och sovit så brukar jag be att om det är något som gör ont eller är jobbigt för honom så ska Gud göra det bra. Och oftast slutar han gråta nästan omedelbart. Inte alltid det säger jag inte, men ofta. Så om jag nu har fel, att Gud inte finns och mina böner egentligen inte får svar, vad är det då för skada? Det gör mig ju gott att be ändå, det ger mig tröst i trängda lägen. Och det kanske anses som svagt att känna behovet av att vända sig till en högre makt, men då är jag gärna svag. Jag skulle ändå aldrig påstå att jag är nog i mig själv. Det har jag kommit till korta i mitt liv för många gånger för att göra.

Och när det kommer till mina barn, och om någon skulle tycka att det var hjärntvätt och indoktrinering att uppfostra dem i att tro att det finns en Gud och att han hör bön, så får de gärna tycka det. I så fall är det väl lika mycke indoktrinering att lära dem något annat. Det finns inget objektivt, allt är någons lära. Kalla det ateism eller evolutiuonsteori, alla tankar har formats av någon och det finns inget dominant i dem. Om något är dominant så är det i så fall faktiskt just kristendom, som är världens största och fortfarande starkast växande livsåskådning. I Sverige får man intrycket av att det är en liten majoritet. Och i svenskt ankdammsperspektiv så kanske den är det. Men i globalt helhetsperspektiv så stämmer inte den bilden längre.

Så. Kontentan av det jag vill säga är väl, våga att be. Prova att be. Kommer du i en trängd situation så ge Gud åtminstone så mycke som en chans att besvara en bön för dig. Det värsta som kan hända är väl att inget händer. Men händer något, så testa att tacka Gud också. Jag lovar att det kan vara skönt att faktiskt rikta sitt tack mot någon när man bara känner sig allmänt tacksam i livet. Speciellt när det känns som att man inte gjort något för att förtjäna det själv. Som när det går en väl, när solen skiner och man känner sig lycklig. Det är en underbar känsla att tacka. Att tacka någon, och inte slumpen. För jag är glad att jag inte tror på slumpen. Den kan vara väldigt nyckfull. Jag tror i alla fall att min Gud är god.

söndagen den 7:e mars 2010

Sunny Sunday

Söndag är alltid en bra orsak att klä upp sig tycker jag. Och till följd av det så kommer här första dagens outfit sedan efter förlossningen. Ett litet bevis på att jag inte enbart går klädd i lila velour om dagarna, även om det dominerar starkt. Och jag måste erkänna att det är lite av en ny utmaning att klä den post-gravida kroppen. Lite större här och där, och så ska det ju vara amningsvänligt också! Så knappar är väldigt hett i vår känner jag. Allt med knäppning framtill kommer hänga löst på butiksgalgarna när jag är i shoppartagen kan jag ju säga. Så toppar med knäppning och nya jeans, det är vad jag skulle behöva införskaffa. Eller ska jag hoppas på att någonsin komma i de gamla igen. Ja, jeansen alltså.

fredagen den 5:e mars 2010

Jag har blivit med bärsele

En BabyBjörn, en BabyBjörn
Det är en björn med baby i
En BabyBjörn, en BabyBjörn
Det är en björn med baby i

Och är det ingen baby i
Så är det ingen BabyBjörn
En BabyBjörn, en BabyBjörn
Det är en björn med baby i

Stora gråtardagen

Läste Amanda Widells krönika om att gråta efter förlossningen. Och been there, done that säger jag bara! Eller I am there, doing that snarare. Mannen började ju jobba igen nu i måndags, och jag har stått i fönstret med Dylan på armen, sett honom gå och lipat som en unge de första tre dagarna. Men bara efter att han har gått. Jag har hållt mig allt jag kan för att inte darra på rösten när jag säger "Hej då" och "Ha en fin dag, jag älskar dig". Sen har jag lipat. Inte av någon egentlig orsak, utan snarare av alla tänkbara orsaker. Typ: "Åh, han är en så fin man" och "Dylan, du ska bara veta vilken fin pappa du har". Snyft, snyft. Eller: "Åh att en familj inte bara kan få vara tillsammans" och "Att det ska vara så långt till sommar och semester, hur ska vi klara oss under tiden". Snyft, snyft. Först trodde jag att jag var knäpp, men så kom jag på att Emma frågat mig på en fest förra helgen om jag "haft stora gråtardagen än". Och då hade jag blivit lite sentimental en kväll och några tårar hade fallit över att vår son var så fin och att allt hade gått så bra, så jag svarade ja. Men inser nu, att det bara var början. Lipen ligger betydligt närmare nu än vad den någonsin har gjort tidigare i mitt liv. Men jag känner mig inte på något sätt deprimerad. Bara gråtmild. Och efter att ha pratat med min mamma, några andra mammor som jag träffade på IKEA och läst Amandas krönika, så inser jag att jag är långt ifrån ensam. Dags att investera i lite näsdukar att ha i skötväskan tror jag.

Min muskelman

Dylan har länge haft önskemål om att få lägga upp en spännis-bild här på bloggen, efter att han förstått hur många söta tjejer som följer den. Han tycker det har varit alldeles för många sötisbilder här, och alldeles för få coola. Så till slut gav jag efter.

onsdagen den 3:e mars 2010

Sweet dreams

Vad kan det vara han drömmer om som får honom att se ut sådär?

tisdagen den 2:e mars 2010

Baderiet

Tänkte försöka mig på att bada Dylan idag igen. Eftersom han tyckte om det så mycket sist, som ni ser på bilden. Och gången innan det. Han bestämde sig faktiskt redan på BB när de badade honom första gången för vad han tyckte om det. Inte alls, är vad han tyckte om det.

Men att bli torkad, det gillar han minsann! Landkrabban.

måndagen den 1:e mars 2010

Nu så!

Nu ska "Bloglovin-ikonen" nere i högerspalten fungera till min nya blogg, och inte den gamla. Så för er som lagt till den förra adressen är det dags att uppdatera! Sorry att det tog lite tid, jag var inte medveten om problemet förens nyligen. Men nu ska det funka!