onsdagen den 30:e november 2011

I-landsraseri

Alltså Hemglassbilen. Få tillfällen blir jag så upprörd som när den kommer. Vad nu då kanske ni tänker. Säljer de oetiska varor? Glass tillverkad av barnarbetare i fjärran land, eller innehåller glassen farliga ämnen som de mörkar måntro? Nej. Glassen är det säkert inga konstigheter med, och så vitt jag vet så tillverkas den av myndiga människor. Men, de kommer alltid till oss omkring klockan nio på kvällen. Ställer sig utanför vårt hus och kör sin, enligt mina då upprörda öron, bedrövliga melodi på absolut högsta volym så att den riktigt ekar mellan husväggarna. Så pass att man alltid hör små gnyn inifrån sovrummen. Gnyn utav störd sömn. Klockan nio på kvällen! Ni som inte har barn, jag tillåter er att fnissa åt min upprördhet.

Men ikväll var en sån kväll när jag hade lust att hänga ut genom fönstret med ett hagelgevär och skjuta sönder däcken på bileländet. Daisy hade precis somnat efter lite gny, och så kommer den. Hemmglassbilen. Och fyrar av sin ekande ljudsalva av dududu du du, dududu du du, didi didi didi. Inte en, utan två gånger! Skithögt utanför vårt hus! Själv sitter jag på helspänn, håller andan och hoppas på att den kompakta tystnaden som råder då ens båda barn just har somnat ska få fortsätta att vara just det. Kompakt. Men nej då, mycket riktigt så bryts den av ett sakta lågt snyftande, som snart byts till ett mer bestämt snyftande, som blir till gråt. Jag kokar inombords. Och står i valet och kvalet av att antingen gå in, natta om och trösta. Eller, helt sonika springa ner till glassgubben, ta tag i hans lilla magväska med växel och släpa med honom hela vägen upp i lägenheten, och tvinga honom att natta om det barn han just har väckt. Fast det såklart, han gör ju bara sitt jobb stackarn. Åh suck. Nåväl, jag får väl dra iväg ett argt mail till kundtjänst istället. Så att jag sedan kan släppa det här och bli upprörd över lite viktigare saker istället. Eller rent utav inte bli upprörd alls, utan faktiskt bara va lite glad. Ja, så kan vi säga. Annars då? Är det svårt att få licens för en hagelbössa?

Påminn mig om att inte äta frukt hos dig


Okey. Hur fräscht!? Jag upphör aldrig att förundras.

tisdagen den 29:e november 2011

I'm gaining weight and I'm proud of it!


Här är min lilla blomsterknopp i vagnen på väg hem efter BVC-besöket idag. Ett besök som gick toppen! Över alla mina förväntningar! För en vecka sedan vägde hon 5200g och hade dykt ner två kurvor sen sist hon vägdes. Men idag så vägde hon 5530g och hade på en veckas tid med en viktökning på 330g klättrat mer än en hel kurva upp. Så otroligt fantastiskt skönt! Sköterskan på BVC hade nöjt sig med runt 150g i viktökning, men det var det dubbla! Åh jag är så glad! En centimeter på längden hade hon växt med! Jag ammar fortfarande och produktionen är nu mycket bättre, men så kompletterar jag på kvällarna med lite gröt. Det går ganska bra med gröten nu faktiskt, men det är sjukt kladdigt än så länge. Vi jobbar fortfarande lite på tekniken skulle man kunna säga. Men just nu är jag bara så glad att den falande trenden har vänt! Hallelujah!

måndagen den 28:e november 2011

Oh christmas tree, oh christmas tree.

I år så ersätter jag den sedvanliga något större julgranen med tre små istället. Dylan kanske skulle klara att hålla fingrarna ifrån pyntet, men förmodligen inte. Så det fick bli såhär istället. Rätt trevligt ändå tycker jag. Jag är ju inte supertraditionell när det kommer till julen ändå. Inte så att jag förgås utan julstjärnor i krukorna och mistlar i taket, men jag tycker att det är trevligt.

Pyntet kunde inte vara mycket tyngre än dessa fjäderlätta glaskulor, för då skulle grenarna bågna.

Och ni som är nyfikna på hur vi har det hemma, ni får väl ta en titt i kristallkulan vet jag!

fredagen den 25:e november 2011

Eller så tog vi ett bad istället


Dylan däckade efter lunch så vi sköt upp vår lilla utflykt till eftermiddagen istället. Så jag och Daisy passade på att ta ett litet bad under tiden. Hon är ofta lite skeptisk i början, när tårna nuddar vattnet, men då sjunger mamma någon fjantig badsång och kittlar henne lite under hakan och så kommer hon på andra tankar. Men nu sover även hon så nu borde den här lite sega mamman verkligen ta och göra sig i ordning!

Saker som händer


Daisy har varit lite varm och kinkig nu i några dagar efter vaccinationen. Gumman. Mycke nu på en gång. Idag verkar hon dock äntligen vara bättre. Och en annan sak som är positiv, jag har fått mycket bättre med mjölk igen. Fantastiskt skönt! Jag bad faktiskt en bön när det var som jobbigast att det skulle vända igen, eftersom hon fortfarande vägrar ta ersättning, både från mig och mannen. Så jag ser det som ett svar på mina böner. Och så fortsätter jag att kladda lite med gröten för att hon ska få i sig lite extra. Hon verkar gilla den, men tekniken är ju minst sagt under utveckling. Just nu låter jag henne stoppa in händerna som hon vill mellan tuggorna och på så vis suga ner gröten när hon suger på fingrarna. Annars matar hon ut den ganska fort. Inte för att hon verkar ogilla den, utan mest för att tungan åker fram och tillbaka, fram och tillbaka när hon får gröten i munnen. Så vi kör på. Tack för alla heja rop!

Mina färger är blå


Det är några som har haft önskemål om mer outfitbilder, så här kommer gårdagens! Mörkblå kavaj, mörkblå sammetstopp, boyfriend jeans, beigea kängor och halsband. Det är vad jag hade på mig igår när jag var på pysselkväll hos Becca. Annars så spenderas ju de dagar jag inte ska ut någonstans mest i myskläder. Något jag verkligen skulle behöva uppdatera min garderob med, då de flesta uppsättningarna efter ständigt pysslande och grejande nu är prydda med färgfläckar. Jag menar, de måste ju inte vara sunkiga bara för att de är bekväma. Så resonerar i alla fall jag. Men visst finns det en hel del sunk här med. Det är väl det jag skulle vilja åtgärda. Men nu ska jag hoppa ur morgonrocken och göra mig i ordning, så ska vi ut på lite äventyr efter lunch, jag och mina två amigos!

onsdagen den 23:e november 2011

Och vinnaren är...

Trace! Grattis! Lotten föll på dig, så maila mig bara din adress på byjowithlove[at]hotmail.com så postar jag din ekoxe till dig! Lycka till med inredandet av gillestugan, och hoppas att den bjuder er mycket mys i vinter! Och ni andra, pass på, jag har en till tävling på lager!

tisdagen den 22:e november 2011

Imorgon kör vi tävlingsvinnaren!

Fick in så många bra bidrag i tävlingen, och jag har försökt att utse en vinnare, men nu ger jag upp. Så det blir till att lotta, och det gör vi imorgon! Så håll tummarna!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Jag helammade Dylan till ganska precis mitt emellan fyra och fem månader, men redan när han precis hade passerat fyra månader så märkte jag att han blev hungrigare än vad jag hann producera. Så sen blev det en ganska snabb utfasning. För desto mindre jag hade att ge honom, desto mindre var han intresserad. Tills en dag när han var ungefär sex månader gammal. Han hade fått två tänder redan och fler var på väg så han bet mig ganska bra till och från. Speciellt när han blev frustrerad av att det inte kom så mycket som han ville ha. Vi satt i baksätet på mina föräldrars bil på en parkering och väntade på någon, kommer inte ihåg vem, och jag tänkte passa på att mata Dylan lite. Men där och då, efter hans totala ointresse för mina sinande källor och flera små bett så bestämde jag mig för att det var sista gången. Det var slutammat för oss två helt enkelt. Inte så speciellt sentimentalt faktiskt. Jag vet att jag hade tänkt att amma längre, men det ville sig inte riktigt, och så var det med det.

Med Daisy så var jag nog mer bestämd från början för att helamma till minst sex månader, om möjligt längre. För jag tycker det här med amningen är väldigt praktiskt alltså. Extra praktiskt om man kan ha lite extra mjölk i frysen så att man dessutom inte behöver var bunden till att just jag måste mata henne varje gång. Och det funkade faktiskt bra till en början. Både min faster och min mamma har matat henne ur flaska, och jag och mannen har både varit ute och ätit och åkt en sväng till Stockholm barnfria. Men sen, strax innan fyra månader, precis som med Dylan, så märkte jag av hur produktionen ganska drastiskt försämrades. Varför exakt vet jag inte. Jag vet att barn har en ganska stark tillväxtperiod då, så de kanske ammar ur mer intensivt och produktionen hinner inte ifatt. Men likväl så räckte det plötsligt inte till. Och dessutom så bestämde sig Daisy nyligen för att flaskan inte alls var okey längre. Den var plötsligt det mest avskyvärda på jorden. Fast det gick bra innan, inte bara med mjölk utan även de första gångerna med ersättning. Men sen dess bara tvärvägrar hon. Jag ska testa med riktig mjölk i flaskan igen också, och se om det blir någon skillnad. Inte för att det skulle spela någon roll, för den har jag ändå inte i överflöd av längre. Sen så ville jag egentligen inte börja ge henne gröt så här tidigt, även om man kan, men än så länge så har hon ändå ratat även den. Men jag fortsätter ju såklart att amma henne.

Dock så bekräftade BVC besöket idag det jag redan anade, att hennes viktkurva nu efter fyra månader har börjat att dala ganska ordentligt. Hon har ju inte gått ner i vikt, men hon ökar inte alls lika kraftigt längre. Och hon har legat mitt på kurvan sen hon föddes. Så det var ju inte så kul. Men, hon är lika glad och nöjd som vanligt. Så det är ibland svårt att tro att hon inte är mätt. Men nu har jag ju fått det bekräftat. Så ikväll är det mannen som ska försöka ge henne lite extra. Han har nämligen lyckats bättre än mig med det, och hon har faktiskt ätit bra med ersättning från honom tidigare. Har hört att det är för att de förknippar mamman så mycket med amningen, men vad vet jag. Bara hon börjar öka i vikt igen så är jag glad. Själv matvägrade jag som liten och fick bli tvångsmatad på sjukhus. En av mina syrror med. Så jag var så glad att det aldrig var något problem med Dylans vikt. Och nu har jag gett mig i backen på att vi ska få upp Daisys igen också. Vi har fått en extra vägning om en vecka, så ni kan väl hålla tummarna eller be en liten bön att det ska se bättre ut då!

lördagen den 19:e november 2011

Sådant man bör göra dagar som denna

Strunta i disk och städ och gå på en promenad i novembersolen med sina barn. Plocka lite lingonris, mossa och grankvistar att pyssla med. Livskvalité.

fredagen den 18:e november 2011

Dämpar sötsuget lite


Barnen sover sin kollektiva tupplur just nu. De brukar göra det båda två mellan 13-15. Dylan sover ibland ännu längre. Det är en skön stund på dagen det. En sån man behöver för att orka och hinna med. Ibland passar jag på att vila lite själv då, om behovet finns. Igår sov jag en och en halv timme, mitt på blanka dagen. Eller så brukar jag ta en dusch, göra mig i ordning och så. Idag sitter jag däremot och håller på med lite jobbgrejer. Så nu kände jag att jag behövde ta en paus. Göra något annat ett litet tag. Så jag lägger upp de här bilderna på Daisy i sitt nya hårband som hon fick i söndags. För alla kan behöva något sött så här på eftermiddagen, en mulen dag i november.

onsdagen den 16:e november 2011

Tävling!


Nu kör vi en tävling, det var ett bra tag sen! Jag tänkte lotta ut en sån här ekoxe-print på fotopapper i A4. Jag gjorde tre stycken för ett tag sedan. En som jag gav bort i present, en som jag har i vardagsrummet och så den här då. Så nu lottar jag ut den! Allt du behöver göra är att lämna en kommentar, endast en kommentar per person. Och i den kommentaren berätta med några korta meningar vilket som är ditt älsklingsrum hemma hos dig och varför.  


Tävlingen avslutas på söndag den 20/11 klockan 22.00 och vinnaren presenteras i början av nästa vecka! Good luck!

TÄVLINGEN ÄR NU AVSLUTAD! VINNAREN PRESENTERAS I BÖRJAN AV VECKAN!

måndagen den 14:e november 2011

Award - Passing it on.

Jag fick en så kallad AWARD av Marie. Eftersom award betyder utmärkelse så passar jag på att skriva en rad om den jag fick den av. Jag har inte läst Maries blogg så länge, men det första som slog mig när jag kikade in var att det var en blogg som kändes som bloggarna gjorde förr. När jag började blogga och allt var nytt och spännande. Inte out of date på något vis, utan bara inspirerat helt enkelt. En blogg med driv i. Kul! Och nu till frågorna...


1. Varför började du blogga?
Jag började blogga samma dag som jag läste en blogg för första gången. Via Aftonbladet så hamnade jag nämligen på Fredrik Virtanens Blogg, via hans blogg hittade jag sedan en annan som hette Mamma Mu och drevs av Hanna Flodr. Hon skrev mycket med Silverfisken "Ett liv i Exil" och sen var jag helt fast. Tanken att kunna skriva på en öppen sida på nätet och vem som helst kunde läsa det, utan medlemskap i någon community eller nåt, var lite hisnande. Och man behövde ju inte ens kunna programmera för att ha en egen sida. Så jag startad en samma dag. Skrev två eller tre inlägg hösten 2005, då var adressen en annan, sen kom jag igång på riktigt när jag flyttade till Israel strax efter årsskiftet 05/06. Och på den vägen är det.

2. Vilka bloggar följer du?
Linda B som jag brukar kalla henne var nog den första bloggen som jag började följa på allvar, och då även följer än. Hittade dit av en slump efter att ha googlat på "polaroid" tror jag. Via henne hittade jag Linda K som jag också läser än idag, en sådär snart sex år senare. Sen fick jag reda på att en tjej som jag då mest kände som en killkompis storasyrra bloggade. Det var Smäm. Den tappade jag bort sen lite ett tag men är nu en av de jag läser mest. Utöver det så kollar jag in Clara, Emma, Anna och Frida en hel del. Och en massa andra också såklart, både kända och okända, men någonstans måste jag ju stoppa i mitt svar.

3. Vilka favoritfärger har du?
Jag har alltid fått huvudbry av den frågan. Är definitivt inte låst till någon speciell färg, eller ens till några speciella färger. Beror helt på vad det gäller, fast det är ett skittråkigt svar. I like them all on the right thing. Så kan vi säga.

4. Vilka favoritfilmer har du?
Man har ju sett så sjukt galet mycket film i sina dagar alltså. Men en som tilltalade mig rent estetiskt var Hero. Den minns jag än, trots det högljudda brus av nya filmer som ständigt susar förbi en. Sen gillade jag verkligen Finding Neverland. Och en doldis med Anthony Hopkins, Shadowlands. Även Ps. I love you. var en favorit.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Indien. Har alltid velat åka till Indien. Skulle även gärna besöka västra Nordafrika och Asien. Ett land jag alltid vill tillbaka till däremot är Italien.


Så! Nu skickar jag vidare till Smäm, Emma och Anna. För att de tillför inspiration och höjer trevlighetsfaktorn i bloggvärlden.

Barnvälsignelse

Igår så hade vi barnvälsignelse för Daisy. Barnvälsignelse, för de som inte vet det, är likt dopet ett välkomnande, välsignande och upptagande i församlingen av nyfödda. Minus själva dopet då. Och det är mer vanligt förekommande inom frikyrkan. Det var så fint! Dopet är egentligen en finare ceremoni till utformningen tycker jag, eftersom det är enbart för ett barn, och en avskild akt med speciella psalmer och sånger. Barnvälsignelsen är oftast för ett flertal barn, de senast födda i församlingen under månaderna innan liksom, och en del av den ordinarie söndagsgudstjänsten. Men lik väl stod jag där med tårar i ögonen när det kom till vår tur.

Sen sov hon så sött resten av gudstjänsten. Man sover extra gott när man är nyvälsignad har jag hört.

Efteråt så åkte vi iväg och åt lite mat, sen hade vi en liten fest hemma hos oss för familj och vänner.

Det var jättemysigt och Daisy fick flera fina och supersöta presenter! En riktigt fin dag helt enkelt!

Och här är den lilla nyvälsignade tjejen med sin stolta lilla storebror. Sen så vill jag passa på att rikta ett särskilt tack till Emilie också för den fina prickiga klänningen och allt annat vi fick här om dagen! Så! Någon som vill komma över på tårtrester?

Gissa sången!

Surprise

Min bror som varit på Nya Zeeland i tio månader kom hem igår, i största hemlighet. Och idag när vi åt på IKEA efter kyrkan så dök han bara upp tillsammans med mamma, pappa och lillsyrran. Jag bara, åh mamma och pappa, och Jonathan. Jonathan!!! Chocken var total och glädjen än större! Så välkommen hem kära bror! Sweden's missed you, and we even more so!

fredagen den 11:e november 2011

Pannband to the rescue


Asså jag är ju den eviga tofs-tjejen. Den eviga. Eller knut-tjejen. Eller uppsatt-tjejen. Ni fattar. Jag är väldigt dålig på att ha håret utsläppt helt enkelt. På samma vis som jag är en kavla-upp-ärmarna-tjej. Har jag något långärmat på mig så blir det i nio fall av tio att jag kavlar upp ärmarna. Tror det är kopplat till min praktiska läggning. Jag pysslar ju gärna och grejar och då måste hår bort och ärmar ur vägen. Det var därför jag klippte in lite lugg i frisyren denna gång. För att det ska hända något fast jag sätter upp det. För upp åker det. Och det kan ju innebära lite problem på hösten och vintern när man ska ut. Har man satt upp håret så kan man ju inte gärna trycka på en mössa, det blir ju kaos. Men frysa vill man ju inte heller, det har jag gjort tillräckligt i min fåfänga ungdom. Mamma och pappa, ni vet när jag gick runt en av århundradets kallaste vintrar i en milimetertunn glansig plastjacka och var punk-chic. Så nej, våga vägra frysa. Och då blir pannbandet min solklara räddning! Öronmuffar eller vad det heter ger mig huvudvärk, så de går fetbort. Och de där påsarna man bara sätter över öronen. Nej. Asså jag skulle kunna säga mycket om dem, men vi säger såhär. Det finns en skallig man i mitt kvarter som använder dem, inte för att han är rädd om frisyren antar jag, men han har säkert en bra anledning. Och så fort jag ser dem så får jag upp honom på näthinnan, sittandes på bussen med sin portfölj i knäet med de där grejerna på öronen och inget annat på sig. Alltså på huvudet, inget annat på sig huvudet! Hahaha! Nu får jag upp opassande bilder på näthinnan istället. Vi släpper det där. Nåja. Pannband is my friend. Det var väl bara det jag ville säga. Hur gör ni?

Önska önska runt i ring, önska kostar ingenting.

Jag har fått lite önskemål på saker som ni vill att jag ska blogga om. En sak är om barn och sömn, ett annat önskemål är en rundtur i vår lägenhet. Så, när vi ändå pratar om önskemål, är det någon mer där ute som skulle vilja se ett specifikt ämne avhandlas i bloggformat? Önska på i så fall! I hear you!

Fyra månader igår


Vår älskade lilla Daisy! Fyra månader har gått så fort, samtidigt som det känns som om vi alltid har haft dig hos oss! Visst är det märkligt hur avlägset tiden innan barn kan tyckas när de väl är där. De är ju så påtagliga liksom. Men hon är verkligen helt underbar! Jag älskar henne så att det kniper till i hjärteroten. Jag kan verkligen känna nästan samma känsla som när man är nykär när jag tittar in i hennes ögon. Man måste liksom nypa sig i armen och undra lite om det är på riktigt. Med Dylan kändes det mer som att den känslan växte på mig, desto mer jag har kunnat slappna av i min nya föräldraroll desto mer kunde jag bara njuta av den här lilla personen som plötsligt fanns i våra liv. Med Daisy har den varit mer överrumplande. Och är det än. Sen när är vi tvåbarnsföräldrar liksom? Jo just det ja, sen fyra månader sen.

onsdagen den 9:e november 2011

Länkkärlek


Tänkte bara tipsa om en blogg lite såhär på kvällen innan jag går och lägger mig. Det är Rebecca (och Nils) blogg. Jag tycker att den är så fin! Fina foton, och så har dem det väldigt snyggt och inspirerande hemma också! Kika in vet jag!

Nu är det klippt

Jag vet inte om det bara är jag, men jag gillar egentligen inte nyfriserat hår. Jag gillar det bäst efter några dagar, när man hunnit tvätta in lite fall i det och fixat med det lite som man brukar. Men i övrigt är jag nöjd med frisyren!

Så puss på er då! XOXO... för så brukar jag ju alltid skriva. Vi kör på lite till när vi ändå håller på va. Asså puss och god natt på er sötizar! Ni är ju bara för bäzt alltså! Sweet dreamz!!! Love you guys!!!

Saxen är vass, allt kan hända.

Välbehövligt frisörbesök idag! Men känner jag mig själv rätt så blir det nog inte en platinablond androgyn frisyr i alla fall, utan bara en fräschare variant av mig själv. Så olidligt spännande är det inte. Men fantastiskt skönt!

måndagen den 7:e november 2011

Lägenhetsfix - fler bilder på sovrummet

Det har varit lite dåligt med dagsljus de senaste dagarna, men här kommer i alla fall några fler bilder på fondväggen jag gjorde i sovrummet.

Sängramen var delvis guldfärgad och fyndades på blocket för en hundring. Så den har jag målat och sen slitit lite på.


Allt som allt är jag nöjd med hur det blev, det lyfte verkligen rummet! Och jag har även lagt upp projektet på Byggla.se. En sajt om renoveringar och hemmafix som jag blev tipsad om.

Existensminimum

Vissa dagar räcker orken till nätt och jämt alltså. Idag är definitivt en sådan dag. Man klarar dagen, men inte mycket mer. Just nu, en liten kille som sover middagslur och en bebis, fortfarande i pyjamas, tillsammans med en osminkad mamma med rufsigt hår på soffan. En sådan dag helt enkelt. En sån som känns som att den är färdig när den nyss har börjat. Vad är det de kallas nu igen? Ja just det ja. Måndag. De existerar även för en hemmavarande mamma. Så vad säger ni, vi tar helg igen va?

onsdagen den 2:e november 2011

Med risk för att låta som en ytlig tönt

Varför finns det så mycke fula barngrejer för? Hur svårt ska det vara att göra snygga och stilrena saker även till barn? Och nu pratar jag främst om olika leksaker eller tillbehör till bebisar. Typ babygym, eller gåstolar. Varför måste allt se så tacky ut? Nu finns det säkert en del som gillar det, men vad ska jag säga. De har ju i alla fall inte ha något problem att hitta något de gillar. Men majoriteten av produkterna på marknaden har massa plottriga mönster med nallar, ponnys och grejer på sig. Eller bara skrikiga plastiga färger och detaljer. Visst, barn stimuleras av färger och former, men jag tror inte de blir sämre människor av att sitta i en smäcker och snygg babysitter. Eller genom att hasa runt i en snygg slimmad gåstol som inte är kräksgrön eller multifärgad. Men ta mig inte fel nu. Jag är ingen hard core snobb. Jag har själv en röd och blå babysitter, en gul gåstol och en multifärgad hoppgunga. Men jag önskar att de var lite sjysstare. Men vill man ha det kan man få leta länge och väl, eller hosta upp en god slant. Om ens det räcker.

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

För att jag är dum, på riktigt!

Ja men gå och lägg dig människa! Du har två barn som kommer att va betydligt piggare än dig imorgon bitti!
-Okey. Förlåt.  
Ja men nuuu! Kom igen! Du gör ju ändå absolut ingenting, bara slösurfar!
-Okey, okey! Bli inte så arg... 
Ja men va inte så gripande dum då!

Inre dialog med mig själv. Definitivt inte en monolog. Varför lär jag mig aldrig.

/The eternal night owl.

tisdagen den 1:e november 2011

Lägenhetsfix - sovrummet


Igår ägnade jag nästan hela dagen åt att pyssla i vårt sovrum! Jag skruvade ihop och satte upp sängramen som jag fixat med och målat, ett gammalt Blocket-fynd. Och så målade jag och tapetserade en fondvägg bakom sängen också, som jag sen dekorerade med lite udda speglar jag samlat på mig. Och hjälp vad rummet plötsligt kändes mer ombonat! Ni kan få se fler bilder sen! Dylans rum är nästan också helt klart nu, sånär som på en Stringhylla som väntar på att få komma upp. Köket är nästan också färdigt, och det är så skönt att börja känna att vi kommit i ordning snart! Sen har vi ju förstås mitt pysselrum, a.k.a rummet som Gud glömde. Men det är en helt annan historia, nu är sovrummet nästan klart i alla fall! Rejoice!