fredagen den 24:e februari 2012

Weekend come my way!

Hemmet är en enda röra just nu, och jag har ungefär ettusen femhundra sjuttionio tankar i mitt huvud. Jag behöver helg! Jag behöver att min man är lite ledig så att man bara kan få vara, vara med varandra och helt enkelt bara få vara. Hjälp det ska bli så skönt! Helgen komsi komsi...

söndagen den 19:e februari 2012

Dubbel denim


Länge sedan jag la upp någon dagens nu, so here we go. Jeansklänning H&M, jeansskjorta Gina, orangea strumpbyxor Lindex och träarmband Röda Korset. En salig mix på ursprungen som vanligt!

lördagen den 18:e februari 2012

Oh sweet chaos


Jag får nu och då frågor om hur jag gör med barnen när jag målar och pysslar och så, och den frågan kan jag ju förstå! Svaret är dock att de oftast är med, alltså är där jag är. Om det inte är när de sover då. Och det går faktiskt bra! Daisy är det ju inget problem med än, hon kommer ju inte så långt. Hon sitter oftast i gåstolen eller på en filt och leker bredvid. Dylan är ju mer rörlig, men tack och lov rätt så lydig ändå. Säger jag "Ajaj" eller "Inte röra" så fattar han. Oftast. Ibland sätter jag honom i barnstolen med papper och kritor om han är väldigt sugen på att hjälpa till. Men jag skulle ju inte lämna honom ensam med grejerna. Han rör det ju inte så länge jag sitter där.

Men ensam med grejerna var just vad han blev idag. Jag satt och målade lite på några träbackar när Daisy som satt i gåstolen plötsligt kräktes. Jag bara "Oh no!" och sprang med henne till toan. Det var inte så farligt dock, men pyjamasen vart alldeles blöt så det var bara att byta. Jag kände lite på blöjan och bestämde att det var dags att byta den med. Men just som jag tagit av henne den så hörde jag "Ojoj! Mamma, kladdigt!" utifrån vardagsrummet, samtidigt som det slår mig att jag lämnat Dylan själv där med en öppen målarburk. Så jag bara tog Daisy, nakenfis som hon var och skyndade till vardagsrummet. Väl där var det inte så farligt som man hade kunnat tro. Han hade helt enkelt bara hjälpt mig att måla lite på den ena ofärdiga lådan, och sen lagt tillbaka penseln i burken. Men kladdat ner händerna lite, och de var de han nu stod och sträckte mot mig och sa lite besvärat "Eh mamma, kladdigt!" Så jag sätter mig på soffan med Daisy i knäet och torkar hans händer på en målarduk som låg där. Då känner jag hur jag plötsligt blir alldeles varm på låret, och sen blöt. Nooo! Mina målarbyxor! Reser mig snabbt för att det inte ska komma på soffan också och sparkar då omkull en annan färgburk med en spatel i som far iväg med vitfärg över golvet. Kaoset är totalt. Men som sagt vad, oftast går det bra. Oftast. Haha!

torsdagen den 16:e februari 2012

Tänkvärt till tusen

Läste en artikel idag ur Sydöstran, Blekinge läns tidning. Eller egentligen en insändare skriven av pedagoger vid en förskola. Hittade den via Makena som är dagmamma och själv har jobbat på dagis, som numera korrekt då heter förskola. Den satte verkligen ord på väldigt många tankar jag har haft, så jag måste bara få dela den. Fast jag vet att sådant väcker starka känslor hos en del, och fast jag brukar kunna få en del upprörda eller mindre trevliga kommentarer när jag skriver om liknande. Men hallå! Varför ska det vara så gripande känsligt!? Är det för att många aldrig tar sig modet och tiden att bara ställa sig fråga varför? Varför gör jag såhär? Varför har jag gjort de här valen och vad är min grund? Istället sätter man bara på skygglapparna och kör på. Viftar bort tankar på förändring som irriterande myggor, och blir nämnvärt störd när folk för det på tal och tänker. "Skit i det du! Det är väl mitt val!" Ja det är det, och det skulle jag aldrig kunna ta ifrån dig. Men jag vill bara väcka en tanke. Om man inte vill gå i gamla hjulspår måste man faktiskt göra något annorlunda. Har man sedan tänkt igenom det, och är klar över sina skäl till varför man gör som man gör, då är det ju helt fine!

Detta handlar inte om dagis generellt för mig. Tycker inte att det är fel när de blivit några år, och några timmar i veckan. Men läser ni artikeln så förstår ni nog bättre vad jag menar. Sen har väl alla sina skäl. Vissas bättre än andras. Och jag är inte ute efter att peka fingrar eller slå mig själv för bröstet. Egentligen har jag väl ingen orsak att bry mig om vad andra gör, men det gör jag. Jag vill bara få människor som omedvetet följer mallar andra har gjort åt dem att stanna upp, bara den lilla stund som det tar att läsa detta, och tänka till. När man sen gjort det kan man lugnt gå vidare, men livet är för kort för att inte tänka på varför man gör det man gör.

Torsdagstema - På cirkus

Veckans torsdagstema är "På cirkus" och här är mitt bidrag. Jag gjorde den i veckan som en poster till en av mina småkusiner som har fyllt år. Jag har missat två torsdagsteman bakåt "Cravings" och "Min dröm i collage" på grund av jobb med annat, men jag hoppas kanske ändå kunna lägga upp dem framöver, för jag vet precis vd jag ska göra! Men vi får se. Här är i alla fall veckans bidrag! För fler bidrag se Sofies blogg!


Ps. Maila på byjowithlove[at]hotmail.com om du är intresserad av en print!

onsdagen den 15:e februari 2012


Minns ni bordet jag fixade för ett tag sen? Betsen jag hade på var inte lackbets, alltså inte så stryktålig. Det visste jag, och jag hade tänkt att klarlacka bordsskivan över betsen sen för att skydda den. Men saker kom emellan och ett köksbord är inte helt lätt att undvara hur länge som helst, så det blev att vi började använda det. Och det gick ju bra, till en början.
Sen en dag, efter ett bullbak som jag väntade lite för länge med att städa upp efter så började förfallet. Lite av degen hade hunnit stelna på bordsskivan och satt som berget, så utan att tänka efter så sprayade jag bara på ett av de lite starkare rengöringsmedlen vi har hemma för att få bukt med det. När jag sprayar på det så känner jag direkt på lukten att det innehåller lösningsmedel, men då är det för sent. Jag drar lätt med disktrasan över det och ser hur betsen börjar följa med, och bara oh no. Jag låter det vara och hoppas att det ska torka och stelna igen. Men nej. Istället förvandlas bordet till baksidan av en post-it lap. Lite lagom klibbigt sådär, vilket resulterar att trycksvärta från tidningar, tröjludd och servetter börjar att fastna på det. Nice. NOT!
Så idag tog jag tag i mig själv och gjorde om och gjorde rätt. Slipa ner det nästan trärent igen, betsa sen torka och så lack på det. Och så bra det blev! Att jag inte bara gjorde det färdigt från början, då hade jag sluppit göra om det. Men, lesson learned.

måndagen den 13:e februari 2012

Världens bästa Dylan!!!


Två år blir han idag, vår älskade lilla solstråle! Och det firades med pannkaksfrukost! Daisy blev lite sne för att hon bara fick gröt som ni ser, men hennes tid skola komma den med. Min älskade Dylan, du sätter guldkant på mina dagar! Jag älskar att vara din mamma och att umgås med dig och Daisy, från det att dagen gryr tills solen går ner! Jag skulle inte vilja byta det mot något! Du har ett så fint hjärta, och du är en underbar storebror, din ringa ålder till trots. Tack för att du kom till våra liv den där natten i februari för två år sen. Du är bäst!

Puss/ Mamma

lördagen den 11:e februari 2012

Sorry bloggen

Förlåt mig bloggen. Du är skittråkig just nu. Men jag har haft så fullt upp med massa grafiska grejer till kyrkan, och tavlor i form av födelsedagspresenter och krya-på-dig-presenter att jag inte hunnit med. Men efter söndag, då. Jag vill så gärna, så det är inte inspirationen som tryter. See you soon!

fredagen den 3:e februari 2012

Pavlovs hundar

Jag gjorde just Daisy rosenrasandes genom att skaka en flaska hårmousse. Hon satt på en filt på golvet och lekte, jag ställde mig framför henne, log mot henne och skakade flaskan. Då ser jag det i hennes ögon. Associationen. Hon börjar le och vifta med armarna samtidigt som hon börjar andas snabbt och häftigt. Och när jag fattar vad hon tror att det är så är det för sent. Jag börjar förklara mig. "Asså nej, ja, nu tror du att det här är välling, men så är inte fallet." Hon blir mer och mer exalterad och börjar göra små skutt med rumpan så att hon nästan lättar från marken. Jag springer in på badrummet och försöker att gömma mig. Då går alarmet. Syrenen tjuter. Total besvikelse. Hon känner sig snuvad på konfekten. Och det är bara att trösta, och ta det försiktigt med skakandet av hårmousse i framtiden.

De enkla valen

Jag har varit kristen större delen av mitt liv. Det innebär också att jag har hunnit se en hel del personer komma in i kyrkan, och en hel del personer lämna den också. Och slående ofta lämnar de av samma orsak. De orkar inte. De tycker att det blir för jobbigt att välja bort saker de egentligen vill göra. De vill ge sig själv fria tyglar helt enkelt. Och på ett sätt kan jag förstå dem. Jag förstår hur de tänker, men frågan är om det egentligen inte är tvärt om? Att allt det egentligt jobbiga och tuffa oftast uppstår just när man ger sig själv helt fria tyglar, låter sig löpa amok. För en sak de som tycker att det blir för jobbigt inte riktigt har förstått, är att det inte handlar om just allt det yttre. All the do's and don'ts. Det handlar om hjärtat.

Visst finns det yttre uttryck i det kristna livet också, men, det är inte meningen att man ska slita och kämpa med att förändra dem. Vill man ha förändring i sig själv måste man börja någon annan stans. Min man brukar berätta en väldigt bra liknelse på det. För om alla ens handlingar är som en flod, då är hjärtat källan de kommer ifrån. Och vill man ändra en flods riktning och flöde så får man jobba väldigt hårt om man ska göra det där den har hunnit bli bred och ström. Men om man däremot går till källan, så behövs bara små justeringar för att leda hela floden i en annan riktning.

På samma vis är det med livet. Jag kan själv ofta fastna i att försöka förändra karaktärsdrag i mig själv som jag inte uppskattar, men bara för att bli besviken på mig själv gång på gång när jag misslyckas. Jag är en väldigt bred, envis och bångstyrig flod jag. Och skulle jag inte ha fattat att det handlar om det inre, om hjärtats vilja att göra rätt, så hade jag också gett upp för länge sedan. Så många gånger som jag med mina handlingar har gjort mig själv besviken på mig själv. Och det med rätta. För jag vet att jag kan bättre. Och många saker har också blivit bättre med åren, när jag har jobbat inifrån och ut. Och felsökt vid källan och gjort upp med saker, och avslöjat saker för mig själv så att jag aktivt kan jobba på dem. Inte handlingar, utan karaktärsdrag.

Och om jag sen går tillbaka till där jag började, de som lämnar det kristna livet för att de inte orkar jobba med allt det yttre. Vänner och människor jag såklart fortfarande känner, så blir deras liv oftast inte alls enklare för att de bryter med tron. Deras problem försvinner inte på något vis, de hittar bara nya sätt att jobba med dem. Oftast genom att försöka parera dem, och sopa dem under mattan istället. Göra allt möjligt för att för en stund få må bra, medans orsaken till deras problem kvarstår. För dem så var det att välja bort allt det jobbiga för det lätta, men frågan är vad som egentligen är lättast.

torsdagen den 2:e februari 2012

Jag vet vad jag har varit idag

Idag har jag varit en dålig bloggerska. Jag borde ha svarat på frågorna i föregående inlägg, och lagt upp en torsdagsteckning, men jag har helt enkelt inte hunnit med. Däremot så har jag gjort värsta städrycket i mitt pyssel slash arbetsrum. Och gjort om tavelväggen i vardagsrummet, och städat och diskat och varit ner med grejer i källaren. Sånt jag legat lite efter med. Så nu, nu kan jag unna mig lite blogging! Torsdagseckningen får vi se när den kommer upp på bloggen, jag har haft en tavelbeställning nu i veckan som har fått gå före. Men nu är den nästan klar, lite finlir imorgon bara, när det är dagsljus igen. Sen ska jag teckna min craving, som veckans tema var! Och för de som är intresserade, Dylan och Daisy sover nu fjärde natten i samma rum. Men det kanske ska gå lite längre tid innan man kan säga att, det gick ju smidigt det där!